För ett dygn sedan sa jag hejdå till Hultsfred och dess folk, är det fel att det känns konstigt att komma hem till ett eget rum? Är jag helt sinnessjuk som saknar att sova i tält på stenar och vakna varje "morgon" med att hela kroppen värker av gårdagens äventyr men även för att man sovit på marken? Jag ska inte ljuga, för fy i helvete vad jag saknar det. Vad sägs om en repris på helgen? Det hade inte suttit fel just nu kan jag säga.
Jag skrattade med Fanny och Isa, jag grät till winnerbäck, jag rös till regina spektor, jag skrek mig hes på the killers och kings of leon, jag stöttade vår skånska hjälte - timbuktu, jag dansade till smk, jag hoppade som en studsboll till Franz Ferdinand, jag iaktog min första konsert på hultan 2009 - Dropkick murphy, jag gick runder under ice cube, jag sjöng och laddade mobilen till promoe, under ludacris vet jag inte vad jag gjorde och det vet jag inte med takida heller men förhoppningsvis diggade jag. Jag avslutade mina konserter med ett läkarbesök och senare diggning till thåström. Självklart såg jag fler än dessa men mer hinner jag inte skriva för snart ska jag till jobbet. Rösten tappade jag nog på Hultsfred någonstans och just nu är det bara en mörk och hes stämma som lämnar mina stämband. Jag hoppas det är ganska lugnt men jag är fortfarande trött och smått bakis. Det är inte okej, men jag får jobba ändå och försöka ta några energipiller eller något, annars kommer jag somna. Nu blir det ombyte och fixning av mat, puss folket, ge mig er energi?


girls, you are the best!


visst var man fräsh, vacker, ren och doftade parfym - inte alls!
men glad var jag och helt jävla galen.

För en gångs skull ska jag inte börja med att neka att jag tycker om honom. Eller tycka om är kanske lite och ta i, iochmed att jag inte känner honom riktigt bra än. Men jag kan helt klart säga rakt ut att han nog är den snyggaste killen jag har träffat, om jag inte har träffat någon som jag inte minns i denhär minuten.
Jag vill meddela att jag hatar känslor som man inte vet är sanna eller falska, hur starka dem är och rätta dem är. Det är det värsta som finns. Nummer två är alla tankar och man aldrig kan släppa tanken, att den alltid finns där. När den försvinner så är jag fri. Sedan kommer man till förhoppningar som man själv skapar med hjälp av hans ord som oftast leder till platt fall och man blir sårad. Och så kommer kraven, varför han dissade. Om man inte var bra nog.
Så igentligen är kärlek ett helvete som man borde hålla sig ifrån.
Nu svamlar jag bara, jag vet. Detta beror ganska mycket på att jag inte kan sova, dels pga. magsmärtor så nu bara ödslar jag tiden på helt ovesäntliga saker som varken jag eller någon annan bryr sig om. Men ändå..

Ja, jag har historiens bästa häst som jag älskar med hela min själ. Jag saknar min bror, min kärlek, han är oslagbar och kommer alltid förbli min första kärlek. Min mamms och papps är inte så dumma de heller. Mina kompisar kan ingen klå. I slutändan så är mitt liv så äckligt bra.

Ännu en dag som är fylld med jobb, men snart är jag ledig ett par dagar. Helt underbart ju. Jag har magkatarr och det smärtar så fuktansvärt samtidigt mår jag illa och är hungrig. Ingen bra kombination alls.
Just nu sitter jag och dricker te för att minska smärtan så mycket som möjligt, men det hjälper inget vidare. Det är däremot riktigt gott så lite glädje får jag ut av det ändå. Annars sitter jag ändå och ler fast smärtan är outhärdig. Det är nämligen såhär att jag ska till Hultsfred om sex dagar med riktigt härligt folk och jag längtar äckligt mycket. För tillfälligt sitter jag och pratar med Sofie som ska dit och vi ska umgås all the time baby. haha. Vi ska ha det bra, fyfan så bra vi ska ha det.
Morgondagen ser ut som följande; upp vid sju, stallet, vaxning, frukost, jobb, hem, umgås med folk, sova. Erkänn att min dag är bra ändå?
Jag måste tacka Dona på jobb som verkligen räddade min dag när hon sa några speciella saker, hennes 18årsfest säger jag bara. Tack, hon är bra hon.
Nu ska jag avsluta här, puss.


cp-bild.
This time I want someone holding me tight

klockan är 07.11 och jag förbreder mig för dagens morgonpromenix. Mamma kör mig till jobbet vid halv tio och ja, det är fett mys. är jag besviken idag? - ja. är jag ledsen? - nej, är jag butter? - nej, är jag förvånad? - ja. Men inte så mycket på honom, mest på mig själv. att jag återigen tillät mig att tro på hans ord som nog inte betydde något för honom medan för mig betydde dem världen och lite till. Som vi ser olika på saker och ting, så olika ord kan uppfattas och menas. Men nu ska jag iväg.
puss.

jag skulle aldrig trott på dig. aldrig.

En stor applåd till mig som gick upp redan vid sju och nu är jag iprincip klar, klockan är halv åtta. Bussen går inte fören klockan nio, en morgonpromenad jatack. Kanske tar en joggingtur om inte solen steker förmycket. hihi. Nujävlar ska kroppen komma inärheten av perfekt. Annars jobbar jag till sex idag, mamma kommer vid halv sju och hämtar mig. Jag åker nog direkt till stallet, rider en lång runda med Johanna och sedan vid kanske halv nio-nio kommer jag hem. Visst låter det bra? :)
Nej, nu ska jag hjälpa mamma med hennes mail, sen ut en runda, sen packa kläder till stallet, sen byta om, sen göra mig iordning, sen buss, sen en annan buss, sen promenad, sen jobb, sen stallet, sen hem. Låter som en rikigt bra dag och förhoppningvis hinner jag träffa Frida idag också.
Puss på er sötnosar.


and somebody came and saved my day, as allways. Life is pretty funny.