Chacha.

Orden ekar "du är rädd" och jag ekar tillbaka "nej". Men jag vet hur mycket jag ljuger. Jag kan luras mycket, men inte såhär mycket.
Jag är rädd för att känna. Jag är rädd för att tappa kontroll. Jag är rädd för kärlek. Jag är rädd för tillit. Jag är rädd för dig. Jag är rädd för migsjälv. Jag är rädd för att gråta. Jag är för att prata. Jag är rädd för mörker. Jag är rädd för kommentarer. Jag är rädd för att förlora. Jag är rädd för skrik. Jag är rädd för paniken. Jag är rädd för ångesten. Jag är rädd för piller. Jag är rädd för nätterna. Jag är rädd för dagarna. Jag är rädd för mardrömmarna. Jag är rädd för sveket. Jag är rädd för mitt spel. Jag är rädd för pengar. Jag är rädd för hjärtan. Jag är rädd för döden. Jag är rädd för svart. Jag är rädd för vitt. Jag är rädd för leva. Jag är rädd för vågens siffror. Jag är rädd för spegelbilden. Jag är rädd för allt.
Du har rätt. Jag är absolut livrädd.

Chacha.

orden ekar. Säg inte att jag är rädd. Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd för stora motercykelkillar. Jag är inte rädd för blonda fjortisflickor. Jag är inte rädd för stora gäng. Jag är inte rädd för en killer-blick. Jag är inte rädd för en kommentar. Jag är inte rädd för ormar. Jag är inte rädd för att prata. Jag är inte rädd för att tycka. Jag är inte rädd för att shoppa. Jag är inte rädd för fystisk smärta. Jag är inte rädd för att skatta. Jag är inte rädd för dagarna. Jag är inte rädd för skolans press. Jag är inte rädd för idrottens stress. Jag är inte rädd för pengarna som glider ifrån. Jag är inte rädd för framtidens dörrar. Jag är inte rädd för det förflutna. Jag är inte rädd för stora muskler. Jag är inte rädd för hårda slag. Jag är inte rädd för salt på såren. Jag är inte rädd för nålar. Jag är inte rädd för knivar. Jag är inte rädd för tatueringar.
Jag är inte rädd.

Jag vill ha allt.
Jag vill ha sommar. Jag vill ha bikiniinköp. Jag vill ha bruna ben. Jag vill ha solsken. Jag vill ha sommarlov. Jag vill ha stranden. Jag vill ha snygga killar. Jag vill ha tältning. Jag vill ha strandfester. Jag vill ha sommarklänningar. Jag vill ha en sommarflört. Jag vill ha glass. Jag vill ha ljusa kläder. Jag vill ha picknick. Jag vill ha midsommar. Jag vill ha solblekt hår. Jag vill ha sandaler. Jag vill ha shoppingdagar. Jag vill ha saftis. Jag vill ha solen. Jag vill ha havet. Jag vill ha skratt. Jag vill ha sleep-overs. Jag vill ha spakvällar. Jag vill ha balkongdörren öppen. Jag vill ha uteserveringar. Jag vill, jag vill, jag vill!

Jag vill träffa någon som jag inte kan släppa med blicken. Jag vill träffa någon som fångar min blick. Jag vill träffa någon som man bara måste le mot. Jag vill träffa någon som jag får kipa efter luft när vi ses. Jag vill träffa någon som får rösten att hacka. Jag behöver inte träffa någon, jag behöver bara se..

Chacha.
Läggdags och jobb imorgon. Sista dagen och det känns så ofattbart bra. Sen börjar skolan på måndag. Ska bli så underbart att träffa alla men samtidigt tråkigt med alla läxor, inlämningar och gud vet allt.
Just nu ligger jag i sängen, täcket runt mig och väntar på att mina ögonlock ska bli tunga, andetagen djupare och pulsen sjunka. Jag får nog vänta lite till.
Hela kvällen har tillbringats med Biffos, skrattat och snackat. Inte helt fel. Vi har även jobbat, därav trötthet och ingen utgång ikväll. Annars så har jag tittar på flygresor, räknat dagarna till studenten, tittat på andras studentbilder och tittat på bilder från det som jobbade i grekland från förra sommaren. Jag bara känner hur det kryper i kroppen. bal, student, grekland och förhoppningsvis även en vecka i kroatien. Det kryper, jag ler, jag skrattar, jag vill bara att tiden ska gå. Samtidigt som jag bara vill komma till slutet så vill jag ta vara så varje dag här, för snart är det verkligen slut. Jag är dock inte alls rädd för framtiden mer taggad och nyfiken vad den delen i livet har att erbjuda. Nu har jag suttit vid en skolbänk i tolv år och bott på landet i tre år, dags att se vad jobblivet och städerna har att erbjuda. Mums.
Nej, nu blir jag helt jätte taggad.. Dags att sova.

Chacha!
Jag hoppar, skriver, dansar, sjunger, skrattar, trillar ner på golvet och bara ligger kvar. Reser mig och bara fortsätter hoppa runt och skakar rumpa.
I morse tappade jag min iphone. Gissa om hela sprack. Rätt svarr är; JA! Pappsi (min räddare) kommer och hämtar den nästa vecka för att lämna in den på lagning. Tacktacktacktack pappsi!
Snöstorm, uppehåll, snöstorm igen och nu verkar det vara lugnt såhär under nattimmarna. Annars har jobbet flytit på bra och inga stora förändringar har hänt sen dom andra dagarna vilket är skönt.
Biffos kommer tillbaka imorgon, galet vad jag saknat den snygga flickan. Hoppar och sjunger lite för henne också.
Men Lyssna noggrant. Eller LÄS noggrant.

Men mest är det för att mina två "havana-flickor" kom hem från Holland idag och då smällde som nyheten om att jag fått jobb nere i Grekland nästa sommar. Jag hoppar och sjunger och ja. Inte nog med det, några minuter avslöjar dem att de ska med ner och jobba med mig. Så vi är tre tjejer, de andra två är från Jönköping och jag från skåne. Vi kommer att jobba på Skandinaviska klubben även kallas Havana nightclub nere på Kreta i staden Hersonissos. Mestadels är det norskar och aldra mest Holländare i den staden men Apollo annordnar några resor när där så om ni vill hälsa på så är ni mer än varmt välkomna. Jag ser framemot en sommar med mina två andra musketörer, snygga killar, varmt väder, långa nätter, roliga kvällar, galna bilder, minnesvärda minnesluckor och en semester som jag aldrig ska glömma. Detta kan inte gå fel. Snart beställs flyget ner. Så jag får faktiskt hoppa och skutta och skrika och sjunga och skratta och bara känna lyckan rus genom kroppens alla vener.


Dont you love it?

Sofie (ena tjejen som jag åker med, visst är hon läcker) och min systeryster Emms

Lina (andra tjejen åker med, erkänn snygg) och emms och jag.

Jag och emms dansar på gatorna vilt och glatt.

Är det party så är det.

Och tillslut, där ser ni Havanaclub, dock har det inte hunnit komma dit riktigt med folk än. men ändå.

Detta var allt för mig. PUSSSS

jag har försökt sova, försökt tänka bort tanken, försökt att lura bort känslorna men det har varit svårt må jag säga. Det slutar fortfarande med att jag sitter här, sömnlös, klockan är halv tolv och jag ska upp och jobba om bara några fåtal timmar. Min hjärna vägrar koppla av, allt går i repeat och mitt hjärta slår hårt. Jag visste redan när jag vaknade att det skulle bli kämpigt, redan då infattades en tom känsla och en ångest utan dess like.
Jag är trött, så utmattad att jag antagligen egentligen skulle behöva sova flera dygn i sträck.
Men idag, idag är en speciell dag, en annorlunda dag. Idag är det ett år sedan mitt liv krashades och gick i små små små bitar som ännu idag jag letar efter och försöker limma ihop med karlssons klister. Änu idag fattas så många bitar och fortfarande fattas en helhet, min blackout har inte bleknat bort och känslan trycker fortfarande i bröstet. I dag är det ett år sedan jag förlorade det finaste jag ägde, min bästa kompis, men det värsta är ändå.. Att för ett år sedan så förlorade jag mig själv.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att jag, lilla ynkliga jag, har klarat mig igenom detta året och faktiskt klarat det ganska bra, döljt min smärta så gott jag har kunnat och lurat allmänheten att jag blickat framåt medan min blick fastnade och tog slut på en dag, nämligen den femte januari. Gråta för att jag har fått gå igenom detta, för att just jag har fått stå ut med en sådan smärta, sömnpiller, piller som lugnar ångesten, lämnat in oskrivna prov, inte kunnat sova, hallucinerat, tappat förståndet, slutat gråta och förlorat mitt allt.
Varje gång jag kommer hem hoppas jag att jag drömt. Jag hoppas varje gång som jag trycker ner handtaget på dörren att inget ska vara förändrat. Jag drömmer fortfarande om hur jag kommer slänga mig ner på golvet, med glädje tårar och pussa dig, min bästabästabästa vän. Jag tänker dagligen på att ringa till mamma och säga; "MAMMA, jag hade den värsta mardrömmen någonsin inatt" men jag har hejdat mig varje morgon. Jag funderar fortfarande på hur lycklig jag skulle vara, hur mycket glädjetårar jag skulle fällt och hur fantastiskt otroligt det skulle kännas att säga hejdå till ångesten och fylla den tomma känslan med ren glädje. Jag vet inte när jag ska sluta hoppas, när jag ska sätta mig ner och säga; "detta har hänt." För jag vill inte tro det, fortfarande när jag sitter här, just nu, finns det en tanke som säger; "ah, sån fantasi och drömmare du är emmy."
Det finns ingen känsla som beskriver, ingen som kan säga "jag vet hur det känns", ingen som tröstar efter ett helt år, ingen som har medlidande och ingen som tycks förstå att sår tar tid att läka. Att först förlora ett hus, ditt hus. Att sedan se hur möblerna numera är aska, att få se hållen i väggarna, att få känna röklukten, att få slänga istortsätt allt man ägde. Inte nog med det, då ska man förlora den bästa vännen, min bästa vän, den som alltid fått mig att känna mig speciell, den som torkat mina tårar under nattens mörka timmar, den som delat så många hemligheter, den som räddat så många dagar, den som myst med mig fast jag var sjuk och smittbärande, den som aldrig har ifrågasatt, aldrig läckt ut en hemlighet eller aldrig pratat bakom ryggen. En vän som bara var min bästa vän, för han var min. I åtta fina, underbara, idiotiskt fantatiska år var han min. Han var min.
Att förlora sig själv. Jag är det jag precis sagt innan, jag är sakerna i mitt rum, varje rum i huset, hela huset, min bästa vän. Jag förlorade en bit av mig.

Fortfarande grips jag av ångest, panikångest. fortfarande lämnar jag in oskrivna prov för ångesten är för stark. fortfarande har jag svårt att andas imellanåt. fortfarande tänker jag att det bara var en mardröm. fortfarande känner jag mig tom. fortfarande har jag inte släppt en tår. fortfarande får jag så ont så jag knappt kan stå. fortfarande har jag inte hittat mig själv..



"Jag hatar det vita, jag hatar möblerna, jag hatar färgerna, jag hatar fönsterna, jag hatar mitt rum, även fast det är bland det vackraste jag sett.
Jag hatar huset för det är så fint, jag hatar mamma för att hon gör det så fint och jag hatar mig själv för att jag erkänner att det är fint. Det är äckligt, idiotiskt, vidrigt fint."

förlåt för det långlånga inlägget.

Det är dagen efter nyår, det är den första januari och jag bara känner hur detta året liksom förra går snett nedför. Det enda jag ville med detta nya året var att det skulle bli bättre än förra och kolla nu, för mycket att be om antar jag.
Ibland vill jag bara gråta. Gråta och krypa upp i hörnet i sängen med täcket runt mig och bara gråta. Jag vill smaka på tårarnas salt. Jag vill kika efter luft för att tårarna bara rinner. Jag vill känna hur pulsen slår hårt. Jag vill känna hur kinderna blir blöta, känna hur maskaran rinner och känna hur jag inte alls bryr mig. Jag vill bara gråta. Krypa upp i någons famn, bara känna mig trygg och bara brista i gråt.
Jag vill kunna stänga en dörr. Jag vill verkligen bara vända ryggen till och gå därifrån. Men för att kunna stänga dörren, vända ryggen och promenera därifrån så måste jag fälla någon tår. bara en tår, men jag kan inte stänga dörren utan någon liten ynka fjuttig tår överhuvudtaget. Jag kan inte lämna något, lämna någon, utan att gråta. Det hör liksom till på något konstigt vis.
Det är omänskligt, omöjligt att låta något gå utan en tår. Jag känner att jag måste rensa, jag har förmycket just nu, jag måste lämna någonting. Jag kämpar fram tårarna, ser sorgliga filmer, lyssnar på sorglig musik, läser sorgliga texter.. Men inte ens lite blött i ögat kan det bli, inte ens nästan en tår, inte ens nära. Jag måste lämna det, men jag vet inte hur.

jag behöver gå vidare, utan dig, utan allt.