Klockan är 17.53, shoppingkassarna på internetsidorna är överfulla och mitt hjärta säger köp det medan min hjärna skriker att jag borde låta bli. Mitt hjärta säger att jag förtjänar det, mitt konto säger att det är okej men min hjärna vägrar att ens tänka på saken. Plötsligt får jag ett samtal som gör att jag borde vänta med ett shoppa. Jag borde vänta tills jag mår riktigt uselt och spara alla plagg och köpa dom en i taget. En för varje dag, kanske två de dagar som jag mår som värst. Tre plagg får jag bara handla om jag saknar dig så mycket att kroppen vrider sig av saknaden och drömmarna inte längre är bra. Mer än tre plagg får jag inte köpa, då kommer det aldrig till att gå.

Nästa steg är att klara mig själv. helt själv. Jag vet inte om jag kan hjälpa dig att bära sakerna till bilen även fast att jag vill. Jag vet inte om jag kommer klara att vinka av dig. Jag vet inte om jag kommer klara att inte skrika "Turning Torso" och andra svenska klassiker med någon när det känns som värst och jag vet inte hur jag ska kunna somna utan ditt och mitt big brother tittande. Jag vet inte hur jag kommer klara av saknaden av min andra hälft. Det är inte vilken hälft som helst. Det är den bästa hälften i hela världen som är en galet stor del av mitt liv. Jag kommer sakna det. allt. henne. dig. varje självklart som du gjorde rolig. det kommer jag sakna mest. att skratta när man diskar. eller sjunga när man är på dåligt morgonhumör. eller höra hennes steg i trappan som är så självklara att de är hennes att man inte kan sluta le. när man tar upp mobilen och hon springer till mig, ställer sig och tittar över axeln och säger "jag tittar, bara så du vet". Eller hur man skrattar så mycket att man ligger och viker på golvet när man storstädar. Eller när vi klagar så mycket att vi brister ut i skratt. små. löjliga. onödiga. saker. de kommer jag sakna mest.
Men jag har laddat shoppingkassarna. jag biter mig själv i läppen. jag lyssnar igenom winnerbäck och säger högt "jag klarar det. jag klarar det.....".



bästaste bästa kompisen någonsin, som är den finaste i världen. bara så alla vet!

Jag orkar inte. Jag vill inte. Inte idag. Inte imorgon. Jag orkar inte. Jag vill bara krypa ner under täcket. Jag vill bara vara själv. Jag vill slippa er. Jag vill slippa dig. Jag vill slippa alla. Jag vill bara krypa ihop. Själv. Jag vill stänga av mobilen. Jag vill dra ut kontakten till datorn. Jag vill dra ner rullgardinen. Jag vill släcka i rummet. Jag vill inte bry mig om röran på mitt golv. Jag vill inte tänka på att borsta håret. Jag vill inte sminka mig. Jag vill riva i sönder allt som påminner mig. Jag vill slänga mina skor. Jag vill krossa glaset på tavlorna. Jag vill riva i sönder fotografier. Jag vill spola ner alla skolböcker i toaletten. Jag vill skapa kaos. Jag vill riva skrivbordet. Jag vill kasta alla papper rakt upp i luften. Jag vill sluta bry mig. Jag vill orka. Jag vill verkligen ibland. Jag vill slänga kameran i en vask med vatten. Jag vill slänga all mat. Jag vill låsa dörren. Jag vill vara jag. Jag vill dra ur min hårförlägning. Jag vill sluta bry mig. Jag vill inte idag. Inte imorgon. Jag orkar inte.
Jag vill bara sova. Jag vill bara få gråta. Jag vill få smaka på tårar. Jag vill verkligen.
Jag orkar inte. Jag orkar inte idag. Inte imorgon.

Jag kan inte önska att det aldrig skulle hänt. Jag kan aldrig önska att såret ska försvinna eller sluta tänka "tänk om...". Jag kan aldrig sluta önska att det inte hände mig. Allt jag kan göra är att acceptera och sakna det.

Varje dag är det något som påminner en. Allt från att man läser att någon ska åka hem på facebook, till att man själv går igenom gamla foto och hälften är helt förstörda. Jag kan inte ljuga att säga att det inte känns, eller att jag kommer att glömma. Jag kommer komma ihåg vissa kläder, jag kommer komma ihåg de sista orden till Tusse, jag kommer komma ihåg samtalet med poliserna, jag kommer komma ihåg sista gången jag fick hålla tusse då han var däckt av sot och var varm som självaste elden. Jag kommer aldrig glömma lukten, ögonblicket när man kom in i huset eller den överfulla kontainern. Jag kommer aldrig glömma mammas tårar, peters röst, Fridas hjälpande hand eller mobilsignalen som ringde hela tiden. Jag kommer aldrig glömma allt man slängde, allt man inte ens orkade spara som man idag önskar man skulle behållt. Jag kommer aldrig glömma vissa saker.
Men jag vill inte önska att det aldrig har hänt, utan bara att jag saknar det.
Jag saknar det varje dag, varje minut, varje ögonblick!

Jomenvisst. galet. otroligt. jag tittade på bilder, gamla bilder igårkväll och jag kan inte släppa alla otroligt finfina bilder där fanns på att man gjort och varit med om. Bilder från första dagen fram till bara några år sedan.

Glädjen är total när man lyckligvis räddade fotona från branden, när man sen tittar igenom dem så inser man så snabbt att de är skadade. Vissa bilder satt ihop i stora högar som hade smält ihop, andra var det stora svarta fläckar på. Lyckan är total.

Åter till de bilder som var helt okej. Jag hittade på mig och världens bästa bror, historiens bästa bror faktiskt. Detta inlägget ska jag bara berätta om honom. Han är för mig en idol, från att jag var liten tills nu. Jag har alltid velat vara som honom och jag har alltid sett upp till honom på ett speciellt sätt. Jag har så attans många glada minnen, såna som får hela kroppen att vrida sig av glädje. Det är såna minnen jag har från min bror. Som när jag var rädd och fick sova hos honom under natten, eller när jag fick sitta i hans knä när han spelade dator för jag bara ville vara honom nära. Som när jag ville se tv så lät han mig gladerligen få fjärrkontrollen, eller när han hämtade mig på moppen och jag fick krama honom där bak som jag satt. Det är sånt som får min kropp att vrida sig av lycka, som får mig att fnittra som en flicka igen och bara känna efter hur mycket han faktiskt betyder för mig.

Detta är vi, detta är jag och min sötsöta bror.