bakslaget.
Nu har de kommit ikapp mig. Mina andetag är korta och snabba, min puls går i en hastighet som inte går att räkna och mina ben har börjat skaka. Jag har trillat på mina skosnören, allt har kommit ikapp.
När det helt plötsligt fattas en bit, du kan inte säga vad som fattas eller beskriva känslan. Bara att någon har tagit en bit av ditt puzzel, någonting fattas, någonting är borta och du hittar inte det. Så känns det, precis så känns det. Någon har tagit en bit av mig, jag fattas en bit, en ganska stor bit. Jag känner mig tom, kan varken skratta eller gråta. Jag bara sitter och tittar, iaktar och försöker få fram något, lönlöst. Det börjar krypa under huden, i mitt blod. Jag känner hur något kryper. Det kittlas inte, det kliar inte, bara en obehaglig känsla när något kryper på dig. Så har jag innuti mig. Det kryper, överallt, spindlar, de kryper i stora gäng runt om i kroppen. Läskigt, obehagligt. Jag kan inte slappna av, andetagen är sträva, pulsen är hård.
Jag vill bara kunna gråta, bara kura ihop mig i sängens ena hörn, dra täcket runt mig och bara gråta. Gråta i fem minuter eller i 3 dygn. Jag vill bara gråta så jag sedan kan lämna allt och gå vidare. Jag får inte fram en tår, hela min kropp försöker, den pressar fram det, men inte ens lite blött i ögat blev det, inte ens nästa en tår, långtifrån. En tår, så jag sedan kan gå.
Nu är bakslaget här, ångesten håller ett sånt bitande grepp att jag grips smått av panik. Ångesten har inte varit såhär kraftig på så länge, trodde inte det kändes såhär.
Jag är tom, sträva andetag, hård puls, utan skratt, utan tårar, med sprindlar under huden och panik i blicken. attraktivt, mycket attraktivt.
När det helt plötsligt fattas en bit, du kan inte säga vad som fattas eller beskriva känslan. Bara att någon har tagit en bit av ditt puzzel, någonting fattas, någonting är borta och du hittar inte det. Så känns det, precis så känns det. Någon har tagit en bit av mig, jag fattas en bit, en ganska stor bit. Jag känner mig tom, kan varken skratta eller gråta. Jag bara sitter och tittar, iaktar och försöker få fram något, lönlöst. Det börjar krypa under huden, i mitt blod. Jag känner hur något kryper. Det kittlas inte, det kliar inte, bara en obehaglig känsla när något kryper på dig. Så har jag innuti mig. Det kryper, överallt, spindlar, de kryper i stora gäng runt om i kroppen. Läskigt, obehagligt. Jag kan inte slappna av, andetagen är sträva, pulsen är hård.
Jag vill bara kunna gråta, bara kura ihop mig i sängens ena hörn, dra täcket runt mig och bara gråta. Gråta i fem minuter eller i 3 dygn. Jag vill bara gråta så jag sedan kan lämna allt och gå vidare. Jag får inte fram en tår, hela min kropp försöker, den pressar fram det, men inte ens lite blött i ögat blev det, inte ens nästa en tår, långtifrån. En tår, så jag sedan kan gå.
Nu är bakslaget här, ångesten håller ett sånt bitande grepp att jag grips smått av panik. Ångesten har inte varit såhär kraftig på så länge, trodde inte det kändes såhär.
Jag är tom, sträva andetag, hård puls, utan skratt, utan tårar, med sprindlar under huden och panik i blicken. attraktivt, mycket attraktivt.
förvarning,check!
Jag sover allt mindre om nätterna och jag drömmer allt mer igen. Jag vaknar allt fler nätter kallsvettig och en rädsla som kryper i kroppen och är svår att deffinera. Allt oftare är jag inte hungrig om dagarna, allt mer te lever jag på och allt mindre orkar min kropp. Jag blir trött, utmattad och otaggad på allt som händer. Jag saknar allt mer och hur mycket jag än springer så går det inte tillräckligt snabbt. Jag springer, mina andetag är djupa och snabba, min puls känns som den snart hoppar ut genom huden och mina ben är trötta. Jag måste fortsätta, jag måste springa. Minnena, känslorna, händerlserna och bilderna. Jag springer men de verkar snart vara ikapp. Jag känner det, min kropp förvarnar mig. Snart kommer ett bakslag, snart trillar jag på mina skosnören och jag ligger ner. Snart är jag i underläge igen.
