shosho!
Jag sitter här, börjar jobba om två timmar och reser om sex dagar. kvällarna är fullspäckade med folk som man ska träffa innan man åker, frisör, vaxa ben, shoppa det sista, packa, avskedsfest, utgång. På dagarna är det bara jobb som gäller så ja, jag kan väl säga att jag har lite kvar att göra.
Precis just nu har jag just strykit kläder och nu ska jag gå igenom garderoben en sista gång och se om det var något plagg som jag glömt som jag bara MÅSTE ha med mig.
Isch vad det pirrar och energin är på topp. Jag taggar snart sönder.
Och nu ska jag pysa, vi hörs!

Klockan är 17.53, shoppingkassarna på internetsidorna är överfulla och mitt hjärta säger köp det medan min hjärna skriker att jag borde låta bli. Mitt hjärta säger att jag förtjänar det, mitt konto säger att det är okej men min hjärna vägrar att ens tänka på saken. Plötsligt får jag ett samtal som gör att jag borde vänta med ett shoppa. Jag borde vänta tills jag mår riktigt uselt och spara alla plagg och köpa dom en i taget. En för varje dag, kanske två de dagar som jag mår som värst. Tre plagg får jag bara handla om jag saknar dig så mycket att kroppen vrider sig av saknaden och drömmarna inte längre är bra. Mer än tre plagg får jag inte köpa, då kommer det aldrig till att gå.

Nästa steg är att klara mig själv. helt själv. Jag vet inte om jag kan hjälpa dig att bära sakerna till bilen även fast att jag vill. Jag vet inte om jag kommer klara att vinka av dig. Jag vet inte om jag kommer klara att inte skrika "Turning Torso" och andra svenska klassiker med någon när det känns som värst och jag vet inte hur jag ska kunna somna utan ditt och mitt big brother tittande. Jag vet inte hur jag kommer klara av saknaden av min andra hälft. Det är inte vilken hälft som helst. Det är den bästa hälften i hela världen som är en galet stor del av mitt liv. Jag kommer sakna det. allt. henne. dig. varje självklart som du gjorde rolig. det kommer jag sakna mest. att skratta när man diskar. eller sjunga när man är på dåligt morgonhumör. eller höra hennes steg i trappan som är så självklara att de är hennes att man inte kan sluta le. när man tar upp mobilen och hon springer till mig, ställer sig och tittar över axeln och säger "jag tittar, bara så du vet". Eller hur man skrattar så mycket att man ligger och viker på golvet när man storstädar. Eller när vi klagar så mycket att vi brister ut i skratt. små. löjliga. onödiga. saker. de kommer jag sakna mest.
Men jag har laddat shoppingkassarna. jag biter mig själv i läppen. jag lyssnar igenom winnerbäck och säger högt "jag klarar det. jag klarar det.....".



bästaste bästa kompisen någonsin, som är den finaste i världen. bara så alla vet!

Jag orkar inte. Jag vill inte. Inte idag. Inte imorgon. Jag orkar inte. Jag vill bara krypa ner under täcket. Jag vill bara vara själv. Jag vill slippa er. Jag vill slippa dig. Jag vill slippa alla. Jag vill bara krypa ihop. Själv. Jag vill stänga av mobilen. Jag vill dra ut kontakten till datorn. Jag vill dra ner rullgardinen. Jag vill släcka i rummet. Jag vill inte bry mig om röran på mitt golv. Jag vill inte tänka på att borsta håret. Jag vill inte sminka mig. Jag vill riva i sönder allt som påminner mig. Jag vill slänga mina skor. Jag vill krossa glaset på tavlorna. Jag vill riva i sönder fotografier. Jag vill spola ner alla skolböcker i toaletten. Jag vill skapa kaos. Jag vill riva skrivbordet. Jag vill kasta alla papper rakt upp i luften. Jag vill sluta bry mig. Jag vill orka. Jag vill verkligen ibland. Jag vill slänga kameran i en vask med vatten. Jag vill slänga all mat. Jag vill låsa dörren. Jag vill vara jag. Jag vill dra ur min hårförlägning. Jag vill sluta bry mig. Jag vill inte idag. Inte imorgon. Jag orkar inte.
Jag vill bara sova. Jag vill bara få gråta. Jag vill få smaka på tårar. Jag vill verkligen.
Jag orkar inte. Jag orkar inte idag. Inte imorgon.

Jag kan inte önska att det aldrig skulle hänt. Jag kan aldrig önska att såret ska försvinna eller sluta tänka "tänk om...". Jag kan aldrig sluta önska att det inte hände mig. Allt jag kan göra är att acceptera och sakna det.

Varje dag är det något som påminner en. Allt från att man läser att någon ska åka hem på facebook, till att man själv går igenom gamla foto och hälften är helt förstörda. Jag kan inte ljuga att säga att det inte känns, eller att jag kommer att glömma. Jag kommer komma ihåg vissa kläder, jag kommer komma ihåg de sista orden till Tusse, jag kommer komma ihåg samtalet med poliserna, jag kommer komma ihåg sista gången jag fick hålla tusse då han var däckt av sot och var varm som självaste elden. Jag kommer aldrig glömma lukten, ögonblicket när man kom in i huset eller den överfulla kontainern. Jag kommer aldrig glömma mammas tårar, peters röst, Fridas hjälpande hand eller mobilsignalen som ringde hela tiden. Jag kommer aldrig glömma allt man slängde, allt man inte ens orkade spara som man idag önskar man skulle behållt. Jag kommer aldrig glömma vissa saker.
Men jag vill inte önska att det aldrig har hänt, utan bara att jag saknar det.
Jag saknar det varje dag, varje minut, varje ögonblick!

Jomenvisst. galet. otroligt. jag tittade på bilder, gamla bilder igårkväll och jag kan inte släppa alla otroligt finfina bilder där fanns på att man gjort och varit med om. Bilder från första dagen fram till bara några år sedan.

Glädjen är total när man lyckligvis räddade fotona från branden, när man sen tittar igenom dem så inser man så snabbt att de är skadade. Vissa bilder satt ihop i stora högar som hade smält ihop, andra var det stora svarta fläckar på. Lyckan är total.

Åter till de bilder som var helt okej. Jag hittade på mig och världens bästa bror, historiens bästa bror faktiskt. Detta inlägget ska jag bara berätta om honom. Han är för mig en idol, från att jag var liten tills nu. Jag har alltid velat vara som honom och jag har alltid sett upp till honom på ett speciellt sätt. Jag har så attans många glada minnen, såna som får hela kroppen att vrida sig av glädje. Det är såna minnen jag har från min bror. Som när jag var rädd och fick sova hos honom under natten, eller när jag fick sitta i hans knä när han spelade dator för jag bara ville vara honom nära. Som när jag ville se tv så lät han mig gladerligen få fjärrkontrollen, eller när han hämtade mig på moppen och jag fick krama honom där bak som jag satt. Det är sånt som får min kropp att vrida sig av lycka, som får mig att fnittra som en flicka igen och bara känna efter hur mycket han faktiskt betyder för mig.

Detta är vi, detta är jag och min sötsöta bror.

Kärlek är inte ödet eller tanken "jag skulle gjort si, eller sagt så istället". Kärlek är tid.

För mig är kärlek att vara på rätt plats vid rätt tid. För mig är kärlek något som vissa råkar ut för hela tiden medan andra aldrig får träffa på en riktig kärlek under hela livet. Vissa är ofta på rätt plats vid rätt tid, andra är alltid lite för tidiga eller lite för sena och den där som du skulle träffa har precis passerat förbi. Kanske skulle ni mötas i dörren intill ett fik, men nu ser ni bara varandra snett i ögonvrån passera varandra ute på gatan. Kanske gick du på fel fest, pratade med fel person eller resan var inställd. Kanske var bensinen slut, eller du helt enkelt inte orkade gå ut. Kanske var det en missbedömning, kanske skulle du träffat någon du klickade med. Kärlek är tid. Allt händer på rätt plats vid rätt tid.

Chacha.

Orden ekar "du är rädd" och jag ekar tillbaka "nej". Men jag vet hur mycket jag ljuger. Jag kan luras mycket, men inte såhär mycket.
Jag är rädd för att känna. Jag är rädd för att tappa kontroll. Jag är rädd för kärlek. Jag är rädd för tillit. Jag är rädd för dig. Jag är rädd för migsjälv. Jag är rädd för att gråta. Jag är för att prata. Jag är rädd för mörker. Jag är rädd för kommentarer. Jag är rädd för att förlora. Jag är rädd för skrik. Jag är rädd för paniken. Jag är rädd för ångesten. Jag är rädd för piller. Jag är rädd för nätterna. Jag är rädd för dagarna. Jag är rädd för mardrömmarna. Jag är rädd för sveket. Jag är rädd för mitt spel. Jag är rädd för pengar. Jag är rädd för hjärtan. Jag är rädd för döden. Jag är rädd för svart. Jag är rädd för vitt. Jag är rädd för leva. Jag är rädd för vågens siffror. Jag är rädd för spegelbilden. Jag är rädd för allt.
Du har rätt. Jag är absolut livrädd.

Chacha.

orden ekar. Säg inte att jag är rädd. Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd för stora motercykelkillar. Jag är inte rädd för blonda fjortisflickor. Jag är inte rädd för stora gäng. Jag är inte rädd för en killer-blick. Jag är inte rädd för en kommentar. Jag är inte rädd för ormar. Jag är inte rädd för att prata. Jag är inte rädd för att tycka. Jag är inte rädd för att shoppa. Jag är inte rädd för fystisk smärta. Jag är inte rädd för att skatta. Jag är inte rädd för dagarna. Jag är inte rädd för skolans press. Jag är inte rädd för idrottens stress. Jag är inte rädd för pengarna som glider ifrån. Jag är inte rädd för framtidens dörrar. Jag är inte rädd för det förflutna. Jag är inte rädd för stora muskler. Jag är inte rädd för hårda slag. Jag är inte rädd för salt på såren. Jag är inte rädd för nålar. Jag är inte rädd för knivar. Jag är inte rädd för tatueringar.
Jag är inte rädd.

Jag vill ha allt.
Jag vill ha sommar. Jag vill ha bikiniinköp. Jag vill ha bruna ben. Jag vill ha solsken. Jag vill ha sommarlov. Jag vill ha stranden. Jag vill ha snygga killar. Jag vill ha tältning. Jag vill ha strandfester. Jag vill ha sommarklänningar. Jag vill ha en sommarflört. Jag vill ha glass. Jag vill ha ljusa kläder. Jag vill ha picknick. Jag vill ha midsommar. Jag vill ha solblekt hår. Jag vill ha sandaler. Jag vill ha shoppingdagar. Jag vill ha saftis. Jag vill ha solen. Jag vill ha havet. Jag vill ha skratt. Jag vill ha sleep-overs. Jag vill ha spakvällar. Jag vill ha balkongdörren öppen. Jag vill ha uteserveringar. Jag vill, jag vill, jag vill!

Jag vill träffa någon som jag inte kan släppa med blicken. Jag vill träffa någon som fångar min blick. Jag vill träffa någon som man bara måste le mot. Jag vill träffa någon som jag får kipa efter luft när vi ses. Jag vill träffa någon som får rösten att hacka. Jag behöver inte träffa någon, jag behöver bara se..

Chacha.
Läggdags och jobb imorgon. Sista dagen och det känns så ofattbart bra. Sen börjar skolan på måndag. Ska bli så underbart att träffa alla men samtidigt tråkigt med alla läxor, inlämningar och gud vet allt.
Just nu ligger jag i sängen, täcket runt mig och väntar på att mina ögonlock ska bli tunga, andetagen djupare och pulsen sjunka. Jag får nog vänta lite till.
Hela kvällen har tillbringats med Biffos, skrattat och snackat. Inte helt fel. Vi har även jobbat, därav trötthet och ingen utgång ikväll. Annars så har jag tittar på flygresor, räknat dagarna till studenten, tittat på andras studentbilder och tittat på bilder från det som jobbade i grekland från förra sommaren. Jag bara känner hur det kryper i kroppen. bal, student, grekland och förhoppningsvis även en vecka i kroatien. Det kryper, jag ler, jag skrattar, jag vill bara att tiden ska gå. Samtidigt som jag bara vill komma till slutet så vill jag ta vara så varje dag här, för snart är det verkligen slut. Jag är dock inte alls rädd för framtiden mer taggad och nyfiken vad den delen i livet har att erbjuda. Nu har jag suttit vid en skolbänk i tolv år och bott på landet i tre år, dags att se vad jobblivet och städerna har att erbjuda. Mums.
Nej, nu blir jag helt jätte taggad.. Dags att sova.

Chacha!
Jag hoppar, skriver, dansar, sjunger, skrattar, trillar ner på golvet och bara ligger kvar. Reser mig och bara fortsätter hoppa runt och skakar rumpa.
I morse tappade jag min iphone. Gissa om hela sprack. Rätt svarr är; JA! Pappsi (min räddare) kommer och hämtar den nästa vecka för att lämna in den på lagning. Tacktacktacktack pappsi!
Snöstorm, uppehåll, snöstorm igen och nu verkar det vara lugnt såhär under nattimmarna. Annars har jobbet flytit på bra och inga stora förändringar har hänt sen dom andra dagarna vilket är skönt.
Biffos kommer tillbaka imorgon, galet vad jag saknat den snygga flickan. Hoppar och sjunger lite för henne också.
Men Lyssna noggrant. Eller LÄS noggrant.

Men mest är det för att mina två "havana-flickor" kom hem från Holland idag och då smällde som nyheten om att jag fått jobb nere i Grekland nästa sommar. Jag hoppar och sjunger och ja. Inte nog med det, några minuter avslöjar dem att de ska med ner och jobba med mig. Så vi är tre tjejer, de andra två är från Jönköping och jag från skåne. Vi kommer att jobba på Skandinaviska klubben även kallas Havana nightclub nere på Kreta i staden Hersonissos. Mestadels är det norskar och aldra mest Holländare i den staden men Apollo annordnar några resor när där så om ni vill hälsa på så är ni mer än varmt välkomna. Jag ser framemot en sommar med mina två andra musketörer, snygga killar, varmt väder, långa nätter, roliga kvällar, galna bilder, minnesvärda minnesluckor och en semester som jag aldrig ska glömma. Detta kan inte gå fel. Snart beställs flyget ner. Så jag får faktiskt hoppa och skutta och skrika och sjunga och skratta och bara känna lyckan rus genom kroppens alla vener.


Dont you love it?

Sofie (ena tjejen som jag åker med, visst är hon läcker) och min systeryster Emms

Lina (andra tjejen åker med, erkänn snygg) och emms och jag.

Jag och emms dansar på gatorna vilt och glatt.

Är det party så är det.

Och tillslut, där ser ni Havanaclub, dock har det inte hunnit komma dit riktigt med folk än. men ändå.

Detta var allt för mig. PUSSSS

jag har försökt sova, försökt tänka bort tanken, försökt att lura bort känslorna men det har varit svårt må jag säga. Det slutar fortfarande med att jag sitter här, sömnlös, klockan är halv tolv och jag ska upp och jobba om bara några fåtal timmar. Min hjärna vägrar koppla av, allt går i repeat och mitt hjärta slår hårt. Jag visste redan när jag vaknade att det skulle bli kämpigt, redan då infattades en tom känsla och en ångest utan dess like.
Jag är trött, så utmattad att jag antagligen egentligen skulle behöva sova flera dygn i sträck.
Men idag, idag är en speciell dag, en annorlunda dag. Idag är det ett år sedan mitt liv krashades och gick i små små små bitar som ännu idag jag letar efter och försöker limma ihop med karlssons klister. Änu idag fattas så många bitar och fortfarande fattas en helhet, min blackout har inte bleknat bort och känslan trycker fortfarande i bröstet. I dag är det ett år sedan jag förlorade det finaste jag ägde, min bästa kompis, men det värsta är ändå.. Att för ett år sedan så förlorade jag mig själv.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att jag, lilla ynkliga jag, har klarat mig igenom detta året och faktiskt klarat det ganska bra, döljt min smärta så gott jag har kunnat och lurat allmänheten att jag blickat framåt medan min blick fastnade och tog slut på en dag, nämligen den femte januari. Gråta för att jag har fått gå igenom detta, för att just jag har fått stå ut med en sådan smärta, sömnpiller, piller som lugnar ångesten, lämnat in oskrivna prov, inte kunnat sova, hallucinerat, tappat förståndet, slutat gråta och förlorat mitt allt.
Varje gång jag kommer hem hoppas jag att jag drömt. Jag hoppas varje gång som jag trycker ner handtaget på dörren att inget ska vara förändrat. Jag drömmer fortfarande om hur jag kommer slänga mig ner på golvet, med glädje tårar och pussa dig, min bästabästabästa vän. Jag tänker dagligen på att ringa till mamma och säga; "MAMMA, jag hade den värsta mardrömmen någonsin inatt" men jag har hejdat mig varje morgon. Jag funderar fortfarande på hur lycklig jag skulle vara, hur mycket glädjetårar jag skulle fällt och hur fantastiskt otroligt det skulle kännas att säga hejdå till ångesten och fylla den tomma känslan med ren glädje. Jag vet inte när jag ska sluta hoppas, när jag ska sätta mig ner och säga; "detta har hänt." För jag vill inte tro det, fortfarande när jag sitter här, just nu, finns det en tanke som säger; "ah, sån fantasi och drömmare du är emmy."
Det finns ingen känsla som beskriver, ingen som kan säga "jag vet hur det känns", ingen som tröstar efter ett helt år, ingen som har medlidande och ingen som tycks förstå att sår tar tid att läka. Att först förlora ett hus, ditt hus. Att sedan se hur möblerna numera är aska, att få se hållen i väggarna, att få känna röklukten, att få slänga istortsätt allt man ägde. Inte nog med det, då ska man förlora den bästa vännen, min bästa vän, den som alltid fått mig att känna mig speciell, den som torkat mina tårar under nattens mörka timmar, den som delat så många hemligheter, den som räddat så många dagar, den som myst med mig fast jag var sjuk och smittbärande, den som aldrig har ifrågasatt, aldrig läckt ut en hemlighet eller aldrig pratat bakom ryggen. En vän som bara var min bästa vän, för han var min. I åtta fina, underbara, idiotiskt fantatiska år var han min. Han var min.
Att förlora sig själv. Jag är det jag precis sagt innan, jag är sakerna i mitt rum, varje rum i huset, hela huset, min bästa vän. Jag förlorade en bit av mig.

Fortfarande grips jag av ångest, panikångest. fortfarande lämnar jag in oskrivna prov för ångesten är för stark. fortfarande har jag svårt att andas imellanåt. fortfarande tänker jag att det bara var en mardröm. fortfarande känner jag mig tom. fortfarande har jag inte släppt en tår. fortfarande får jag så ont så jag knappt kan stå. fortfarande har jag inte hittat mig själv..



"Jag hatar det vita, jag hatar möblerna, jag hatar färgerna, jag hatar fönsterna, jag hatar mitt rum, även fast det är bland det vackraste jag sett.
Jag hatar huset för det är så fint, jag hatar mamma för att hon gör det så fint och jag hatar mig själv för att jag erkänner att det är fint. Det är äckligt, idiotiskt, vidrigt fint."

förlåt för det långlånga inlägget.

Det är dagen efter nyår, det är den första januari och jag bara känner hur detta året liksom förra går snett nedför. Det enda jag ville med detta nya året var att det skulle bli bättre än förra och kolla nu, för mycket att be om antar jag.
Ibland vill jag bara gråta. Gråta och krypa upp i hörnet i sängen med täcket runt mig och bara gråta. Jag vill smaka på tårarnas salt. Jag vill kika efter luft för att tårarna bara rinner. Jag vill känna hur pulsen slår hårt. Jag vill känna hur kinderna blir blöta, känna hur maskaran rinner och känna hur jag inte alls bryr mig. Jag vill bara gråta. Krypa upp i någons famn, bara känna mig trygg och bara brista i gråt.
Jag vill kunna stänga en dörr. Jag vill verkligen bara vända ryggen till och gå därifrån. Men för att kunna stänga dörren, vända ryggen och promenera därifrån så måste jag fälla någon tår. bara en tår, men jag kan inte stänga dörren utan någon liten ynka fjuttig tår överhuvudtaget. Jag kan inte lämna något, lämna någon, utan att gråta. Det hör liksom till på något konstigt vis.
Det är omänskligt, omöjligt att låta något gå utan en tår. Jag känner att jag måste rensa, jag har förmycket just nu, jag måste lämna någonting. Jag kämpar fram tårarna, ser sorgliga filmer, lyssnar på sorglig musik, läser sorgliga texter.. Men inte ens lite blött i ögat kan det bli, inte ens nästan en tår, inte ens nära. Jag måste lämna det, men jag vet inte hur.

jag behöver gå vidare, utan dig, utan allt.

Någon knackar hårt på dörren, riktigt hårt. Jag känner hur min kropp spänner sig, axlarna kryper upp mot öronen och andetagen tar slut. Jag grips av rädsla, vågar inte säga någonting, inte ens andas. Det fortsätter knacka, hårda och jämna knackningar.
Det var verkligheten, den knackade på dörren och drog ut mig ur min varma rosa vackra bubbla.
Efter att i tre dygn bara tränat med den finaste vännen, bara varit ute, skrattat, skällt, halkat, svettats, frusit. Jomenvisst har dessa tre senaste dagar tillbringats med min prins, min räddare, min bästa vän. Under nattens timmar, då när kylan ligger som ett täcke utanför, min prins står i stallet så lugnt och mörkret täcker fälten. Precis just då gick jag in i filmernas värld. Under tre dygn så har jag levt i filmerna, tänkt som filmkaraktärerna och varit som vackra cameron diaz, eller underbara julia roberts. Under tre dygn har jag släppt mig själv och spelat teater. Men inte längre, min bubbla sprack och här står jag. Utblottad, rädd och bortglömd av mig själv. Med stripit hår, inget smink och joggingkläder försöker jag återskapa denna fina värld som jag fick vara en del av, men den suddas ut så snabbt.
Jag sitter och funderar på vem min mr. Darcy kommer vara, eller om jag någonsin kommer finna min Graham. Jag tänker på vem som kommer få mig att säga " He looks at me like he is the spoon and i am the dish of ice cream". Jag undrar vem som kommer vara min prins på balen, vem som kommer lura in mig i en främande värld, en illusion. Vem som kommer stanna och vem som kommer att gå. Vem som är vem och vem som borde vara. Jomenvisst, jag vill vara med i filmernas förtrollade värld där möss pratar och är söta, där prinsen alltid hittar till ens dörr, där slutrepliken alltid är "och så lever de lyckliga i alla sina dagar".
Så ser min rosa bubbla ut, och jag älskar den.

Så nu är det snart jul, men strålande är nog bara en spegelbild. En ritad bild på det goda med julen, för det är mycket dystrare och spändare än vi egentligen tror.

Spända sommarromanser börjar gå snett och kvävda diskussioner om framtiden avslutas med ett krävande leende. Julklappar handlas som igen egentligen varken behöver eller vill ha och om två månader är den saken som någon sprang och letade efter i två dagar, då är den lilla saken bortglömd, nedpackad och dammig. Folk super för att få se ljuset. Majoriten får ångest av det stora saftiga julbordet och nyårsklänningen passar inte längre. Alla skiver samma nyårslöfte om att se bättre ut och det följs av ett ångestfyllt år och mår dåligt av att du under även detta året inte ser bättre ut än du gjorde förra nyår fast du lovade dig själv.

Detta är julen, så god jul folket!
ha en strålande, lycklig och minnesvärd jul.