Någon knackar hårt på dörren, riktigt hårt. Jag känner hur min kropp spänner sig, axlarna kryper upp mot öronen och andetagen tar slut. Jag grips av rädsla, vågar inte säga någonting, inte ens andas. Det fortsätter knacka, hårda och jämna knackningar.
Det var verkligheten, den knackade på dörren och drog ut mig ur min varma rosa vackra bubbla.
Efter att i tre dygn bara tränat med den finaste vännen, bara varit ute, skrattat, skällt, halkat, svettats, frusit. Jomenvisst har dessa tre senaste dagar tillbringats med min prins, min räddare, min bästa vän. Under nattens timmar, då när kylan ligger som ett täcke utanför, min prins står i stallet så lugnt och mörkret täcker fälten. Precis just då gick jag in i filmernas värld. Under tre dygn så har jag levt i filmerna, tänkt som filmkaraktärerna och varit som vackra cameron diaz, eller underbara julia roberts. Under tre dygn har jag släppt mig själv och spelat teater. Men inte längre, min bubbla sprack och här står jag. Utblottad, rädd och bortglömd av mig själv. Med stripit hår, inget smink och joggingkläder försöker jag återskapa denna fina värld som jag fick vara en del av, men den suddas ut så snabbt.
Jag sitter och funderar på vem min mr. Darcy kommer vara, eller om jag någonsin kommer finna min Graham. Jag tänker på vem som kommer få mig att säga " He looks at me like he is the spoon and i am the dish of ice cream". Jag undrar vem som kommer vara min prins på balen, vem som kommer lura in mig i en främande värld, en illusion. Vem som kommer stanna och vem som kommer att gå. Vem som är vem och vem som borde vara. Jomenvisst, jag vill vara med i filmernas förtrollade värld där möss pratar och är söta, där prinsen alltid hittar till ens dörr, där slutrepliken alltid är "och så lever de lyckliga i alla sina dagar".
Så ser min rosa bubbla ut, och jag älskar den.