Jag sover allt mindre om nätterna och jag drömmer allt mer igen. Jag vaknar allt fler nätter kallsvettig och en rädsla som kryper i kroppen och är svår att deffinera. Allt oftare är jag inte hungrig om dagarna, allt mer te lever jag på och allt mindre orkar min kropp. Jag blir trött, utmattad och otaggad på allt som händer. Jag saknar allt mer och hur mycket jag än springer så går det inte tillräckligt snabbt. Jag springer, mina andetag är djupa och snabba, min puls känns som den snart hoppar ut genom huden och mina ben är trötta. Jag måste fortsätta, jag måste springa. Minnena, känslorna, händerlserna och bilderna. Jag springer men de verkar snart vara ikapp. Jag känner det, min kropp förvarnar mig. Snart kommer ett bakslag, snart trillar jag på mina skosnören och jag ligger ner. Snart är jag i underläge igen.