Det är dagen efter nyår, det är den första januari och jag bara känner hur detta året liksom förra går snett nedför. Det enda jag ville med detta nya året var att det skulle bli bättre än förra och kolla nu, för mycket att be om antar jag.
Ibland vill jag bara gråta. Gråta och krypa upp i hörnet i sängen med täcket runt mig och bara gråta. Jag vill smaka på tårarnas salt. Jag vill kika efter luft för att tårarna bara rinner. Jag vill känna hur pulsen slår hårt. Jag vill känna hur kinderna blir blöta, känna hur maskaran rinner och känna hur jag inte alls bryr mig. Jag vill bara gråta. Krypa upp i någons famn, bara känna mig trygg och bara brista i gråt.
Jag vill kunna stänga en dörr. Jag vill verkligen bara vända ryggen till och gå därifrån. Men för att kunna stänga dörren, vända ryggen och promenera därifrån så måste jag fälla någon tår. bara en tår, men jag kan inte stänga dörren utan någon liten ynka fjuttig tår överhuvudtaget. Jag kan inte lämna något, lämna någon, utan att gråta. Det hör liksom till på något konstigt vis.
Det är omänskligt, omöjligt att låta något gå utan en tår. Jag känner att jag måste rensa, jag har förmycket just nu, jag måste lämna någonting. Jag kämpar fram tårarna, ser sorgliga filmer, lyssnar på sorglig musik, läser sorgliga texter.. Men inte ens lite blött i ögat kan det bli, inte ens nästan en tår, inte ens nära. Jag måste lämna det, men jag vet inte hur.

jag behöver gå vidare, utan dig, utan allt.