möss överallt.
mössen, de är överallt. Springer över golven, klättrar på möbler, kraffsar i väggarna och piper konstant. För mig är detta obeboligt och ger mig en sömnlös natt efter en annan sömnlös natt. jag är så trött att jag inte själv förstår mina tankar och allt känns otoligt jobbigt och ansträngande. Imorgon blir det annan sovplats. Känns något desperat när man går ut och söker sovplats men just nu så bryr jag mig inte riktigt om det. Jag håller istället tummarna på en flytt inom den närmsta veckan och även för sovplatser dagarna innan.
Annars är ångesten värre än på väldigt länge, men i det stora hela försöker jag ändå tänka att jag har det bra. Jag håller huvudet högt och tar mig igenom detta också. Positiva tankar, kom igen!
Annars är ångesten värre än på väldigt länge, men i det stora hela försöker jag ändå tänka att jag har det bra. Jag håller huvudet högt och tar mig igenom detta också. Positiva tankar, kom igen!
sömnlös.
Sitter i ett hus med 100tals möss som har sitt hem i mitt rum och i hallen. Detta känns inte vidare bra alls faktiskt och det resulterade bland annat i skrik, tårar och endast två timmars sömn inatt. Vilket i sin tur resulterade i en ofukuserad mattelektion och ja - inte lyckat.
Läste gamla inlägg i bloggen och kom på hur snabbt tiden gått och hur mycket som har hänt. Så mycket man har gått igenom och jag vet inte om jag tycker om det eller inte.
Nu är jag dock endast trött. ska läsa igenom mitt föredrag, skriva stödord och sånt mysigt.
Läste gamla inlägg i bloggen och kom på hur snabbt tiden gått och hur mycket som har hänt. Så mycket man har gått igenom och jag vet inte om jag tycker om det eller inte.
Nu är jag dock endast trött. ska läsa igenom mitt föredrag, skriva stödord och sånt mysigt.
Aldrig trodde jag att ett hat kunde växa som detta.
Jag trodde jag var frisk. Huset som innan låg i sothögar är nu fint uppbyggt med vita ljusa väggar. Möblerna är nya, färgerna är nya, fönterna är nya, allt är nytt. Rummet är precis som jag sagt att jag vill ha och huset är egentligen allas dröm. galet, äckligt, idiotiskt fint. Trotts detta så hatar jag det så extremt mycket. Aldrig trodde jag att ett hat kunde växa som detta. Jag hatar det vita, jag hatar möblerna, jag hatar färgerna, jag hatar fönsterna, jag hatar mitt rum, även fast det är bland det vackraste jag sett.
Jag hatar huset för det är så fint, jag hatar mamma för att hon gör det så fint och jag hatar mig själv för att jag erkänner att det är fint. Det är äckligt, idiotiskt, vidrigt fint.
Jag försöker le mig igenom det, men mitt leende börjar blekna bort och mitt sinne verkar ha slutat minnas hur det nu var att skratta sådär ljuvligt. någonstans inom mig vet jag att dessa såren kommer ta rent för lång till att läka.
Jag hatar huset för det är så fint, jag hatar mamma för att hon gör det så fint och jag hatar mig själv för att jag erkänner att det är fint. Det är äckligt, idiotiskt, vidrigt fint.
Jag försöker le mig igenom det, men mitt leende börjar blekna bort och mitt sinne verkar ha slutat minnas hur det nu var att skratta sådär ljuvligt. någonstans inom mig vet jag att dessa såren kommer ta rent för lång till att läka.
jag trodde att jag var frisk.
Ångesten kommer som stora monster mot mig, så stora och starka att jag inte ens orkar försöka göra motstånd. Jag har förlorat kampen redan och jag är inte villig att lägga mer kraft på det. Ångesten har bitit sig fast och den vägrar släppa. Jag känner hur min kraft försvinner, min kropp orkar inte längre försöka. Min hjärna har lagt ner verksamheten, den orkar inte längre att kämpa emot.
Mina tankar går inte att kontrollera och de obehagliga bilderna visas om och om framför mina ögon. Jag tar djupa andetag, försöker att inte bry mig, men slagen blir för hårda. Jag försöker hålla huvudet högt, men slagen, de gör ont. Aptiten är borta, leendet har tagit en paus och energin finns inte. Det kryper i kroppen men jag orkar inte göra något. Jag mådde så bra, min aptit var bättre än någonsin och hela jag sprutade energi. Jag trodde jag var frisk, men vilket bakslag.
Mina tankar går inte att kontrollera och de obehagliga bilderna visas om och om framför mina ögon. Jag tar djupa andetag, försöker att inte bry mig, men slagen blir för hårda. Jag försöker hålla huvudet högt, men slagen, de gör ont. Aptiten är borta, leendet har tagit en paus och energin finns inte. Det kryper i kroppen men jag orkar inte göra något. Jag mådde så bra, min aptit var bättre än någonsin och hela jag sprutade energi. Jag trodde jag var frisk, men vilket bakslag.
i kväll är en sådan kväll.
"stackars dig och stackars mig Det är en konstig värld vi lever i ja ingenting är vad man tror" - winnerbäck.
vissa kvällar är jobbiga andra lever man igenom så lätt och vissa dagar är likadana. Vissa kvällar är
speciella medan andra är exakt som kvällen innan. Ikväll är en kväll som jag saknar det som en gång
fanns men som nu är bortblåst. Ikväll är en kväll fylld av winnerbäck, dansande med johanna snordii
nord, fixning inför morgondagen och skratt. Nu är dörren stängd, winnerbäcks texter läses upp ur datorns
högtalare, temperaturen kyler min kropp och jag saknar det lilla livet som sov hos mig om nätterna men
för varje dag som går blir jag duktigare att leva med min saknad.
Jag tillbringar allt fler dagar med 19 alldeles för bra flickor som tillhör s+nph08 och aldrig har jag skrattat
såsom jag gör nu. Jag skrattar även fast det hugger i brösten, även fast känslan om att jag inte förtjänar
det dyker upp och även fast jag känner mitt lilla livs närhet. Jag är friskt, klassen har gjort min lysande
igen. Sista året, jag njuter varje dag, skrattar varje skratt och lever varje sekund.
nu ska jag krypa till kojs, pyjmasen täcker min kropp, sminket är avtvättat och snart ska jag möta barnens
små blickar som ska rida sin lektion. På kvällen blir det uppsmyckning till "kändispartyt" och jag ser
allt ljusare än på länge. Livet är bra.
vissa räddar ens dagar, Johanna Snordi Nord är en sådan.
Det finns en tjej som jag inte skulle klara mig utan. Jag vet inte vad jag hade gjort om hon försvann. Dagarna här på Bollerup hade inte varit dagar de hade varit veckor och om inte hon var här hade de förvandlats till år. Jag vet att om två år måste vi gå skilda vägar, men jag vet också att hon är en person som jag efter de här två åren kommer att hålla kontakten som bäst med. Det finns inget liv här utan Emmy. Det är hon som peppar mig till att gå i skolan om morgonarna och det är hon som håller mig vaken om nätterna. Jag vet att vi är olika som dag och natt men det är kanske därför vi hör så bra ihop. Hon misstolkar allt jag säger och hon berättar för mig att jag inte ska tvivla. När jag får ett löv i munnen skrattar hon så att hon inte kan cykla. När hon skrattar så skrattar jag. Hoppar hon så hoppar jag.
Det finns ingen som gör mig så glad som du. // Johanna Snordii Nord
Vad hade man gjort utan en sånhär söt figur i sitt liv? Hittar små texter överallt som räddar en under de mörkaste nätterna. Jag vet inte hur många nätter du har suttit uppe och pratat depp med mig, för min skull, men jag vet att det inte går att räkna på båda händerna. Jag vet också att jag aldrig har skrattat så mycket som jag gör i vissa lägen med dig och inte heller har hittat på så mycket skit som du och jag gjort tillsammans. Jag har aldrig fått många ord förklarade till mig och känt mig så dum. men jag vet att du älskar mig. PUSS på dig läckerbit. // Emmy Dalleball Dahlander
du är ett glashus, och jag är en sten
"Du är ett glashus, och jag är en sten
Men det är du som försöker se igenom mig" - winnerbäck gör det igen.
Första skoldagen är över, filten ligger över mina bara ben och mitt golv
är redan kaos. Garderoben är fylld med kläder, tekoppen står tom
bredvid mig och böckerna ligger uppradade på hyllan. Sängen är
nybäddad, tavlorna är uppsatta och mina flickor är placerade på sina
rum efter en lång dag tillsammans.
Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig mer än total glädje då
klasskompisarna en efter en kom in genom dörren efter 3 månaders
uppehåll från att träffas. Inte fören då insåg jag hur mycket jag har
saknat alla mina hästatöser och nu har jag bestämt mig att njuta varje
minut av sista året, ta bilder och skratta i lyckaoch i sorg.
Sminket rinner av ansiktet, kläderna åker av och täcket dras på.
dags att sova?
tål ett tangentbord att gråtas på?
Jag kommer ihåg glädjen du gav mig, den ljuva, ofattbara glädjen. Den kommer aldrig försvinna. Jag kommer ihåg din tjocka päls när vinterns kyla la sig över staden men även den lekfulla blicken när vårens ljus började krypa in genom fönsterrutorna. Jag minns alla tårar du tagit emot, alla hemligheter du har burigt, hur mycket du har fått stå ut med utan ett klagomål. Du var bortskämd. Jag kommer ihåg dina försiktiga tassar och dina klarblå ögon som bet tag i en varje gång man såg dig. Du var min. Du var för bra för att vara sann.
så säg mig, tål ett tangentbord att gråtas på?
Kalla det desperat, men jag gråter än. Men det är så ofattbart, jag vill inte tro det. Jag känner hur hela min kropp säger ifrån, det kan inte vara sant. Vi skulle inte skiljas åt, det var inte så det skulle sluta. Jag kommer ihåg känslan, av att låta dig gå. Jag minns det så väl, då när vi skiljdes åt. Det gjorde ont, som om någon drog upp mitt hjärta genom strupen. ofattbar smärta.
Tål ett tangetbord att gråtas på?
Det har gått 9 månader, datumet var 5 januari. Jag minns det för väl för mitt eget bästa. Det var då du försvann, det var då mitt hem försvann med dig. Jag saknar dig. jag saknar er, tillsammans. Det gör fortfarande ont att sova utan din varma päls mot min hud som säger; allt kommer bli bra. Det smärtar fortfarande att komma hem och säga ditt namn "tusse - min tusse" och ingen kommer mot dörren. Jag smakar på ordet, tusse - min tusse, det känns så rätt.
Så säg mig; tåg ett tangentbort att gråtas på?
när du kommer tillbaka, säg då till mig. jag väntar på dig.
så säg mig, tål ett tangentbord att gråtas på?
Kalla det desperat, men jag gråter än. Men det är så ofattbart, jag vill inte tro det. Jag känner hur hela min kropp säger ifrån, det kan inte vara sant. Vi skulle inte skiljas åt, det var inte så det skulle sluta. Jag kommer ihåg känslan, av att låta dig gå. Jag minns det så väl, då när vi skiljdes åt. Det gjorde ont, som om någon drog upp mitt hjärta genom strupen. ofattbar smärta.
Tål ett tangetbord att gråtas på?
Det har gått 9 månader, datumet var 5 januari. Jag minns det för väl för mitt eget bästa. Det var då du försvann, det var då mitt hem försvann med dig. Jag saknar dig. jag saknar er, tillsammans. Det gör fortfarande ont att sova utan din varma päls mot min hud som säger; allt kommer bli bra. Det smärtar fortfarande att komma hem och säga ditt namn "tusse - min tusse" och ingen kommer mot dörren. Jag smakar på ordet, tusse - min tusse, det känns så rätt.
Så säg mig; tåg ett tangentbort att gråtas på?
när du kommer tillbaka, säg då till mig. jag väntar på dig.
funny feeling.
Kläderna ligger utspridda över hela golvet, garderobsdörrarna står öppna, sminkhyllorna är i oordning och papper ligger överallt. Resväskan står där och ser så.. tom ut och de andra påsarna också. Inte ens underkläderna är nerpackade. Jag tittar försiktigt runt på golvets alla kläder och undrar i vilken ende av rummet jag borde börja och magen börjar värka. Något är fel, det känns inte rätt. inte idag. inte ikväll.
Under några få timmar, de timmarna som man börjar packa ihop sitt liv i kartonger till de timmarna som man kommit till sitt nya hem och börjat packa upp. Det är de timmarna som är plågsamma och det är då min kropp säger ifrån att det inte borde vara såhär. För några timmar sitter man och inte har något alls. Man har inte hemmet som man packat i, för allt är nerpackat, men man är inte ännu på sitt nya ställe. Låt mig berätta, de timmarna är plågsamma.
Men de timmarna är få, det är värt det.
Snart sitter jag där, på skolans område, hästen är i hagen och de efterlängtade kramarna från kompisarna som springer till dörren där man står fullpackade. Snart sitter vår klass och pratar oss igenom den första veckan om bara vårt sommarlov, allt roligt, tråkigt, jobbigt, smärtsamt. Lärare som blir tokiga och lärare som bara skrattar med, hästar som ska sättas igång och hästar som är i tävlingskondition. Ettor som ska skrämmas och tvåor som ska omfamnas. Tänk vad tiden går. snart så!
Under några få timmar, de timmarna som man börjar packa ihop sitt liv i kartonger till de timmarna som man kommit till sitt nya hem och börjat packa upp. Det är de timmarna som är plågsamma och det är då min kropp säger ifrån att det inte borde vara såhär. För några timmar sitter man och inte har något alls. Man har inte hemmet som man packat i, för allt är nerpackat, men man är inte ännu på sitt nya ställe. Låt mig berätta, de timmarna är plågsamma.
Men de timmarna är få, det är värt det.
Snart sitter jag där, på skolans område, hästen är i hagen och de efterlängtade kramarna från kompisarna som springer till dörren där man står fullpackade. Snart sitter vår klass och pratar oss igenom den första veckan om bara vårt sommarlov, allt roligt, tråkigt, jobbigt, smärtsamt. Lärare som blir tokiga och lärare som bara skrattar med, hästar som ska sättas igång och hästar som är i tävlingskondition. Ettor som ska skrämmas och tvåor som ska omfamnas. Tänk vad tiden går. snart så!
sömnproblemmm
jag sov borta igår, somnade till en film sentsent och vaknade klarvaken tidigttidigt. Hela dagen har jag längtat efter att sova, går och lägger mig runt tolv och vaknar två timmar senare. omöjligt att somna om, otroligt frustrerande när man vet att man ska upp tidigt men fortfarande inget man kan göra åt saken. Så här sitter jag, försöker få tiden att gå så jag blir trött igen utan resultat.
Det är försent att ta sömnpiller, de ska man ta så man kan sova i 8 timmar, och jag ska upp om typ fem-sex. Så nu kallar väl varm mjölk och hoppas på bättre resultat.
annars så ser väl dagarna ganska ljusa ut, flytt på söndag, skolstart på måndag. Inte heltfel nej.
Det är försent att ta sömnpiller, de ska man ta så man kan sova i 8 timmar, och jag ska upp om typ fem-sex. Så nu kallar väl varm mjölk och hoppas på bättre resultat.
annars så ser väl dagarna ganska ljusa ut, flytt på söndag, skolstart på måndag. Inte heltfel nej.
