Jag kommer ihåg glädjen du gav mig, den ljuva, ofattbara glädjen. Den kommer aldrig försvinna. Jag kommer ihåg din tjocka päls när vinterns kyla la sig över staden men även den lekfulla blicken när vårens ljus började krypa in genom fönsterrutorna. Jag minns alla tårar du tagit emot, alla hemligheter du har burigt, hur mycket du har fått stå ut med utan ett klagomål. Du var bortskämd. Jag kommer ihåg dina försiktiga tassar och dina klarblå ögon som bet tag i en varje gång man såg dig. Du var min. Du var för bra för att vara sann.
så säg mig, tål ett tangentbord att gråtas på?
Kalla det desperat, men jag gråter än. Men det är så ofattbart, jag vill inte tro det. Jag känner hur hela min kropp säger ifrån, det kan inte vara sant. Vi skulle inte skiljas åt, det var inte så det skulle sluta. Jag kommer ihåg känslan, av att låta dig gå. Jag minns det så väl, då när vi skiljdes åt. Det gjorde ont, som om någon drog upp mitt hjärta genom strupen. ofattbar smärta.
Tål ett tangetbord att gråtas på?
Det har gått 9 månader, datumet var 5 januari. Jag minns det för väl för mitt eget bästa. Det var då du försvann, det var då mitt hem försvann med dig. Jag saknar dig. jag saknar er, tillsammans. Det gör fortfarande ont att sova utan din varma päls mot min hud som säger; allt kommer bli bra. Det smärtar fortfarande att komma hem och säga ditt namn "tusse - min tusse" och ingen kommer mot dörren. Jag smakar på ordet, tusse - min tusse, det känns så rätt.
Så säg mig; tåg ett tangentbort att gråtas på?


när du kommer tillbaka, säg då till mig. jag väntar på dig.