Tajtare kan ingen vara.

Pyjamasen är på, jag har nyss gråtit mig igenom en film och nu väntar en bra bok. En sista Lars Winnerbäckslåt spelas för kvällen och de sista samtalen på datorn dör sakta ut och mökret ligger som ett täcke över skolan och ängarna. Inte många fönster är tända och väldigt få ljud hörs från nedervåningen i huset. Stjärnorna syns klart och tydligt och om inte mörkret hindrade mig skulle jag suttit ute en bra stund nu framåt nattimmarna. Månen är stor och relativt rund där den står och lyser upp himmlen så vackert. Kläderna ligger utspridda över hela golvet, tavlan från högstadiet hänger på väggen i en stark nyans av rosa, och min första text på gymasiet hänger på min andra genomvita vägg. Sängen är för en gångs skull varm och rädslan för att någon ska stå på balkonger är idag inte lika stor som alla andra dagar. Dagarna i skolan består allt mer av skratt och snack, och allt mindre om intensivt arbete. Klassen är tajtare än någonsin och inte många sura miner har visats på dessa första veckorna. Tajtare kan ingen vara. Papper ligger överallt som ett täcke över mitt äckelfärgade golv tillsammans med en och annan bok lite här och där, pennorna har redan börjat springa iväg i nattljuset och de kommer sällan tillbaka. Hästen står i stallet och varsamt tuggar i sig sitt sista hö för natten och funderar förhoppningsvis också snart på att lägga sig ner och sova en stund. Nattlampans rosa ljus lyser upp rummet med perfekt ljus för att jag ska kunna sova och kunna sova tyggt.
Det är inte mycket som är fel just nu.


Han är min sol, min måne och mitt mörker.
Han är mitt skratt, mitt gråt och mina tankar
Han är mitt mine, min skatt och mina drömmar
Han är mitt inre, min bästis och min framtid
Han är mitt liv, mitt allt och lite till.

- kalla mig hästtönt, för jag kan inte neka att jag älskar en häst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0