Jag visste det hela tiden, mitt undermedvetna sa det hela tiden men jag vägrade att lyssa. Det är mitt fel och nu får jag stå ut med detta. Jag kunde ha lyssnat på min egen röst men istället valde jag att skrika högre för att inte höra den så högt. Varför lyssnade jag inte?
Jag visste att det var för bra för att vara sant, jag sa det högt till mig hela tiden men leendet på läpparna försvann ändå aldrig när jag hörde ditt namn och mitt hopp slutade aldrig hoppas fast varningssignaler blinkade. Jag kunde inte sluta lee, jag bara log, hela tiden. Men av någon anledningen ler jag inte alls nu, jag drar inte ens lite på mungiporna när jag ser dig, när jag hör ditt namn. Du har fått mig där du vill ha, i underläge.
Jag vet inte vad jag ska säga.


håll huvudet högt och skratta.