När jag sitter inomhus beskådar jag mörkrets vackra sida, den mysiga och den mystiska. Jag ser mörkret som ett vackert täcke över landet och jag hör vinden susa sådär sövande utanför.
Men så fort jag öppnar ytterdörren försvinner mörkrets lugna sida och jag fylls av panik, ångest och mer panik. Så illa är det dock inte i börja, nejnejnej! Det börjar med att jag inbillar mig höra ljud såsom andar, vildsvin eller någotannat som i mina ögon är livshotande. Jag återfinner oftast lugnet och stannar på denhär nivån då jag inbillar mig saker men jag kan ändå kontrollera allt som jag känner och tänker. Det är när jag pressar migsjälv lite längre än jag vet att jag klarar, det är då kontrollen släpper. Det är då min kropp spänner sig, tårarna rinner, min blick riktas mot ett ställe, musklerna i kroppen sammarbetar ingetvidare bra, tankarna försvinner, andningen blir svår och paniken och ångesten trycker bakom revbenen.
Det är inte fören då en varningsklocka börjar ringa att kanske rädslan har gått överstyr, för långt.
Men i de stunderna som jag inte kan få kontrakt med något eller någon är det aldrig tanken om mörkret som skrämmer mig, utan mer vad som kan finnas där ute i mörkret. Det är fler tankar som slår mig om att jag kan träffa på en mördare, ett aggresivt vildsvin, en våldtäcksman, andar, liemannen och allt annat som kan ta dö på mig.
Om det är de tankarna som skrämmer mig när natthimmlen och stjärnorna lyser ovanför, är det då verkligen mörkret jag är rädd för? Eller är det döden? Eller är det en kombination?
Vad är jag rädd för? Kan jag säga att jag är mörkrädd fast det inte mörkret utan det som väntar i mökret som skrämmer mig, den/det som kan ta livet på mig? Annars borde det vara döden, men den skrämmer mig aldrig när solen lyser upp min dag.

innan mörkret faller 
ska jag lämna några varma rader 
ska jag vara din starka vän 
ska jag visa upp några bättre sidor 
och lova dig nånting igen