spelar ett spratt

nio timmars träning och en varm dusch. Mer om dagen kan jag inte säga.

Det är så uppenbart, ibland ser man det verkligen och det är inte lönt att skylla ifrån sig. Det är inte vi som styr våra liv, det är något undermedvetet. Vi möter vår rädsla som gör så att kroppen får panik men ändå så utsätter vi oss för denna panikkänsla om och om igen fast vi vet att det är vår värsta rädsla. Vårt undermedvetna spelar ett spratt med oss.
Ibland kommer det som en bitch-slap, som sedan förvandlas till ett slag i magen som sedan leder till ett kraftig slag i huvudet och även ett stadigt stryptag. Ibland åker vi tillbaka till den tiden, den platsen där allt hände och mardrömsbilderna äger rum på nytt framför oss. Du är inte den du ser i speglen utan du är förtillfälligt den du var i just den stunden. Ögonblicken av mardrömmen blir till stora filmer där du både hör och ser allt som utspelar sig. Hur mycket du än försöker hålla för öronen och blunda det hårdaste du kan så försvinner det inte, det omringar dig. Miljön, människorna och mardrömssenariet. Ibland slutar det vid en bitch-slap men ibland fortsätter det hela vägen och det är en tortyr som du inte har kontroll över. Du får tillbaka känslan som du hade, kanske håller inte benen att stå på, kanske känner du hur något slår dig, kanske börjar till och med tårarna rinna. Säg inte att du inbillar dig, låt dig inte höra någon annan säga det, för det gör du inte. du bearbetar på något konstigt vis. Men låt mardrömmen som en gång varit sann, låt den inte komma nära, låt den inte få dig att falla. Det tar tid, det kräver tålamod och framförallt mod för att möta den. Men försök, jag försöker och det smärtar men om jag kan så kan du! Alla upplever det så. Bilder fastnar på trumhinnan och ljuden hörs fast de igentligen har slocknat för längesen, fråga inte varför.


skabbild, min träning är igång.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0