Dessa dagar, exakt dessa dagarna saknar man livet. Efter en kall ridtur i snön vill man komma in till en mamma som nyss lagat varm soppa och sitter och stoppar om en med en stor varm filt och undrar om allt är bra. Dessa nätterna när mörkret täcker husets fönster, när nattlampan i rummet lyser så starkt och man ligger i sängen rund som en boll, både rädd och frusen. När man har pyjamas+mjukisbyxor+tjocktröja+stumpor+duntäcke+filtar, då vill man inte ligga själv. Då saknar man att vara sju år och krypa ner hos pappa när allt blir sådär kusligt mörkt och bara känna att han räddaren mot allt det onda och att hans varma täcke värmer en så skönt. På någotsätt så vill man vara sju igen, sova över hos en kompis stup i kvaren, sova skarfötters, men allt eftersom tiden går och båda blir mer och mer räddar kryper man ihopa och dagen efter vaknar man av solsken i ens bästa kompis armar.
Vissa tider vill man bara ha någon där som viskar att allt är bra innan man somnar och som finns där på morgonen när man vaknar. Som värmer upp det iskalla täcket och bara finns där. Ibland har man inga krav på vem det är, bara någon.

Usch, så serriös jag har blivit, usch och fy.
Sjukt lugn dag i skolan. Ingen ekologi på morgonen, på engelskan var det film och likaså på historian och samhälle. Inte en helt fel dag faktiskt. kärlekkärlekkärlek.