alla har en mittpunkt i sin värld och någon som håller upp ens värld. men när den mittpunkten har kommit ut i kanten och även den som håller upp ens värld. då kan inte den personen hålla upp hela ens värld och inte heller vara mittpunkten i den. är det okej att vara orolig då om ens värld ska krossas eller bara förstöras lite i hörnen? är det okej att känna sig liten och ynklig när man tittar in i livet för vuxna? är det okej att vara osäker om varje val man gör i livet är rätt? är det okej att tappa tillit på många när en av dom har gått över gräsen rigällt? är det okej att sakna livet då man var fem, lekte med dockor, bodde hela familjen och var i  bara? är det okej att stänga dörren in till ens inre för omvärlden om den har bedragit en innan? är det okej att sakna någon som man inte vill ha tillbaka? är det okej att ibland bara krypa upp i sänghörnet med gosedjuret i famnen och täcket över huvudet och bara gråta? är det okej att kasta sig i någons famn bara för att få en känsla i någon minut av trygghet? är det okej att gå i någonannans fotspår då man är som räddast och osäkrast? är det okej att plåga sig själv för bara någon sekund när man verkligen trasslat till något?
är det okej?