dessa bilder ger mig huvudvärk, deras röser upprepeas i mina öron och allt är som en film framför mina ögon. det som jag förträngt och fortfarande förtränger slår till som ett slag imellanåt. då slår det hårdare än någonsin och jag tappar förståndet. det kvittar vad jag gör för det kommer ändå fortsätta.
jag förvandlas genom tiden till precis den sekunden allt hände och jag känner varje hand mot min kropp, varje ord ur din mun, varje känsla som jag då kände. jag kastas tillbaka till den sekunden som jag bara vill lägga en svart filt över och bara glömma. allt väcks till liv igen, alla känslor, alla skrik, alla tankar, allt. med andra ord kallas det panik. men för mig är det ångest. men vet ni? saken är den att jag klandrar mig själv för det som hände. från min synvinkel är det mitt fel, allt som inträffade är mitt fel, och det kvittar om alla som jag har berättat detta för säger motsattsen så känner jag ändå självhat i denna situationen. det var jag som var med om denna händelsen då måste lite av det vara mitt fel med. jag klandrar ingen annan, men det säger inte att jag inte hatar er/dig också och inte heller att jag tänker förlåta dig/er för det du/ni gjorde. nej.
men fan att dessa bilder ska spelas som filmer i huvudet. dom förstör mig inneifrån, ut.