det var inte fören igår som jag öppnade ögonen och såg. det var inte fören då som jag verkligen såg vad jag ville ha och vad jag gått miste om. jag kommer inte kunna förlåta migsjälv för att låta dig gå, inte nu. En del av mig kommer ständigt tycka du är ofattbart söt. Men nu vill jag bara kunna rätta till allt men det är omöjligt. jag vill gå tillbaka och ändra mycket av det som hänt. jag vill stå med dina armar runt mig, se dig le mot mig, kyssa mina läppar och alla mina vänner ska vara där. det hade varit det bästa. men det är endast en tanke, en liten obetydelsefull äcklig dröm som ska förbli en dröm. Någon gång måste jag tillbaka till verkligheten och inte alltid leva i drömmen hur mycket jag än vill. någongång måste jag titta framåt och släppa det som har hänt. någongång måste jag inse att drömmen bara är en dröm. någongång måste jag sluta försöka och bara leva med att det inte blir vi. men även fast jag skrivit denna texten så envisas jag om att det kan bli vi, det måste bli vi. jag intalar fortfarande mig själv att det är du som kommer få mig att sprudla av glädje, alltid få en känsla av lycka.
nu är det som värst, såhär på kvällen. jag ska somna, jag ska klara det. men hans ord upprepas i mitt huvud. Orden ekar som höga viskningar men de försvinner aldrig. Han leende speglas i ögonlocken varje gång jag blundar. I varje blinkning ser jag han leende som om han stod framför mig. Hela tiden ser jag hans ögon som borrar sig in i mina, var jag än vänder blicken så finns dom när. När jag blundar så borrar dom sig in. det är sinnessjuk, jag tror jag har blivit sinnessjuk.

jag sitter med vinterjacka under mitt duntäcke, elementet påhögsta, mössa på huvudet och jag fryser. inte lite utan riktigt, jag darrar tänder. detta kan inte vara normalt? - är det hoppet som lämnat min kropp, lyckan eller glädjen?