jag vaknade av att lakanet hade trillat ner på golvet, huvudet låg in på kuddarna och täcket hade trillat av samma väg som lakanet. jag vaknade av en chock, av tårar i ögonen och av paniken i kroppen. vart var jag? jag tittade mig omkring och insåg att jag låg här, bredvid pappa. den säkraste platsen på jorden men fortfarande förföljer känslan mig. jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad jag ska säga till någon. jag vet inte vem jag kan berätta det för utan att dom ska berätta det vidare. jag orkar inte rykte nu, jag orkar inte förhållande. förlåt. jag orkar inte killars kyssar, inte heller deras händer. det är förnära mardrömen. jag vill inte, jag orkar inte.
jag orkar inte svara på sms för vad jag än säger så känns det meningslöst. jag orkar inte titta folk i ögonen och försöka le och vara glada för deras skull. ni får tycka vad ni vill, ha era äckliga fördommar om mig för just nu så orkar jag inte ens bry mig om det. just nu, i några minuter vill jag bara kunna sitta i dina armar men paniken växer. sätt inte pressen på mig att den kyssen måste leda till något, sätt inte pressen att detta måste bli något. bara glöm det, låt det bli ett minne så som det är för mig.
varje dag tar så mycket energi för att jag ens ska orka gå upp på morgon och orka leva dagen. jag försöker sysselsätta mig med allt möjligt, men inget drar iväg känslan utom räckhåll. jag ska klara detta, tyck inte synd om mig, för just nu klandrar jag mig själv för allt som hände. det är mitt fel och endast mitt fel.
jag kommer fixa detta, men bara så länge jag vet att ni stöttar mig. ställ inga krav just nu för jag vet att jag inte kan uppfylla dom. och ett förhållande funkar inte, jag är rädd. jag är fortfarande rädd. jag vil inte möta en kille, jag vågar inte. min kropp stelnar till, jag blir vettskrämd. för om en kille kunde så kan alla andra.
förlåt, just nu litar jag inte på många.

jag kommer fixa det. om alla andra hittar styrkan att klara av det ska jag hitta den med.