Kläderna ligger utspridda över hela golvet, garderobsdörrarna står öppna, sminkhyllorna är i oordning och papper ligger överallt. Resväskan står där och ser så.. tom ut och de andra påsarna också. Inte ens underkläderna är nerpackade. Jag tittar försiktigt runt på golvets alla kläder och undrar i vilken ende av rummet jag borde börja och magen börjar värka. Något är fel, det känns inte rätt. inte idag. inte ikväll.
Under några få timmar, de timmarna som man börjar packa ihop sitt liv i kartonger till de timmarna som man kommit till sitt nya hem och börjat packa upp. Det är de timmarna som är plågsamma och det är då min kropp säger ifrån att det inte borde vara såhär. För några timmar sitter man och inte har något alls. Man har inte hemmet som man packat i, för allt är nerpackat, men man är inte ännu på sitt nya ställe. Låt mig berätta, de timmarna är plågsamma.
Men de timmarna är få, det är värt det.

Snart sitter jag där, på skolans område, hästen är i hagen och de efterlängtade kramarna från kompisarna som springer till dörren där man står fullpackade. Snart sitter vår klass och pratar oss igenom den första veckan om bara vårt sommarlov, allt roligt, tråkigt, jobbigt, smärtsamt. Lärare som blir tokiga och lärare som bara skrattar med, hästar som ska sättas igång och hästar som är i tävlingskondition. Ettor som ska skrämmas och tvåor som ska omfamnas. Tänk vad tiden går. snart så!