saknaden är total.

Jag kan inte önska att det aldrig skulle hänt. Jag kan aldrig önska att såret ska försvinna eller sluta tänka "tänk om...". Jag kan aldrig sluta önska att det inte hände mig. Allt jag kan göra är att acceptera och sakna det.

Varje dag är det något som påminner en. Allt från att man läser att någon ska åka hem på facebook, till att man själv går igenom gamla foto och hälften är helt förstörda. Jag kan inte ljuga att säga att det inte känns, eller att jag kommer att glömma. Jag kommer komma ihåg vissa kläder, jag kommer komma ihåg de sista orden till Tusse, jag kommer komma ihåg samtalet med poliserna, jag kommer komma ihåg sista gången jag fick hålla tusse då han var däckt av sot och var varm som självaste elden. Jag kommer aldrig glömma lukten, ögonblicket när man kom in i huset eller den överfulla kontainern. Jag kommer aldrig glömma mammas tårar, peters röst, Fridas hjälpande hand eller mobilsignalen som ringde hela tiden. Jag kommer aldrig glömma allt man slängde, allt man inte ens orkade spara som man idag önskar man skulle behållt. Jag kommer aldrig glömma vissa saker.
Men jag vill inte önska att det aldrig har hänt, utan bara att jag saknar det.
Jag saknar det varje dag, varje minut, varje ögonblick!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0