jag har försökt sova, försökt tänka bort tanken, försökt att lura bort känslorna men det har varit svårt må jag säga. Det slutar fortfarande med att jag sitter här, sömnlös, klockan är halv tolv och jag ska upp och jobba om bara några fåtal timmar. Min hjärna vägrar koppla av, allt går i repeat och mitt hjärta slår hårt. Jag visste redan när jag vaknade att det skulle bli kämpigt, redan då infattades en tom känsla och en ångest utan dess like.
Jag är trött, så utmattad att jag antagligen egentligen skulle behöva sova flera dygn i sträck.
Men idag, idag är en speciell dag, en annorlunda dag. Idag är det ett år sedan mitt liv krashades och gick i små små små bitar som ännu idag jag letar efter och försöker limma ihop med karlssons klister. Änu idag fattas så många bitar och fortfarande fattas en helhet, min blackout har inte bleknat bort och känslan trycker fortfarande i bröstet. I dag är det ett år sedan jag förlorade det finaste jag ägde, min bästa kompis, men det värsta är ändå.. Att för ett år sedan så förlorade jag mig själv.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att jag, lilla ynkliga jag, har klarat mig igenom detta året och faktiskt klarat det ganska bra, döljt min smärta så gott jag har kunnat och lurat allmänheten att jag blickat framåt medan min blick fastnade och tog slut på en dag, nämligen den femte januari. Gråta för att jag har fått gå igenom detta, för att just jag har fått stå ut med en sådan smärta, sömnpiller, piller som lugnar ångesten, lämnat in oskrivna prov, inte kunnat sova, hallucinerat, tappat förståndet, slutat gråta och förlorat mitt allt.
Varje gång jag kommer hem hoppas jag att jag drömt. Jag hoppas varje gång som jag trycker ner handtaget på dörren att inget ska vara förändrat. Jag drömmer fortfarande om hur jag kommer slänga mig ner på golvet, med glädje tårar och pussa dig, min bästabästabästa vän. Jag tänker dagligen på att ringa till mamma och säga; "MAMMA, jag hade den värsta mardrömmen någonsin inatt" men jag har hejdat mig varje morgon. Jag funderar fortfarande på hur lycklig jag skulle vara, hur mycket glädjetårar jag skulle fällt och hur fantastiskt otroligt det skulle kännas att säga hejdå till ångesten och fylla den tomma känslan med ren glädje. Jag vet inte när jag ska sluta hoppas, när jag ska sätta mig ner och säga; "detta har hänt." För jag vill inte tro det, fortfarande när jag sitter här, just nu, finns det en tanke som säger; "ah, sån fantasi och drömmare du är emmy."
Det finns ingen känsla som beskriver, ingen som kan säga "jag vet hur det känns", ingen som tröstar efter ett helt år, ingen som har medlidande och ingen som tycks förstå att sår tar tid att läka. Att först förlora ett hus, ditt hus. Att sedan se hur möblerna numera är aska, att få se hållen i väggarna, att få känna röklukten, att få slänga istortsätt allt man ägde. Inte nog med det, då ska man förlora den bästa vännen, min bästa vän, den som alltid fått mig att känna mig speciell, den som torkat mina tårar under nattens mörka timmar, den som delat så många hemligheter, den som räddat så många dagar, den som myst med mig fast jag var sjuk och smittbärande, den som aldrig har ifrågasatt, aldrig läckt ut en hemlighet eller aldrig pratat bakom ryggen. En vän som bara var min bästa vän, för han var min. I åtta fina, underbara, idiotiskt fantatiska år var han min. Han var min.
Att förlora sig själv. Jag är det jag precis sagt innan, jag är sakerna i mitt rum, varje rum i huset, hela huset, min bästa vän. Jag förlorade en bit av mig.

Fortfarande grips jag av ångest, panikångest. fortfarande lämnar jag in oskrivna prov för ångesten är för stark. fortfarande har jag svårt att andas imellanåt. fortfarande tänker jag att det bara var en mardröm. fortfarande känner jag mig tom. fortfarande har jag inte släppt en tår. fortfarande får jag så ont så jag knappt kan stå. fortfarande har jag inte hittat mig själv..



"Jag hatar det vita, jag hatar möblerna, jag hatar färgerna, jag hatar fönsterna, jag hatar mitt rum, även fast det är bland det vackraste jag sett.
Jag hatar huset för det är så fint, jag hatar mamma för att hon gör det så fint och jag hatar mig själv för att jag erkänner att det är fint. Det är äckligt, idiotiskt, vidrigt fint."

förlåt för det långlånga inlägget.