Jag trodde jag var frisk. Huset som innan låg i sothögar är nu fint uppbyggt med vita ljusa väggar. Möblerna är nya, färgerna är nya, fönterna är nya, allt är nytt. Rummet är precis som jag sagt att jag vill ha och huset är egentligen allas dröm. galet, äckligt, idiotiskt fint. Trotts detta så hatar jag det så extremt mycket. Aldrig trodde jag att ett hat kunde växa som detta. Jag hatar det vita, jag hatar möblerna, jag hatar färgerna, jag hatar fönsterna, jag hatar mitt rum, även fast det är bland det vackraste jag sett.
Jag hatar huset för det är så fint, jag hatar mamma för att hon gör det så fint och jag hatar mig själv för att jag erkänner att det är fint. Det är äckligt, idiotiskt, vidrigt fint.
Jag försöker le mig igenom det, men mitt leende börjar blekna bort och mitt sinne verkar ha slutat minnas hur det nu var att skratta sådär ljuvligt. någonstans inom mig vet jag att dessa såren kommer ta rent för lång till att läka.