Ännu en dag har gått och man kommer allt närmre både helg, lov och ja.. frihet från internatet. Vinden susar förbi utanför och det är sådär mörkt ute. Bara av att just se grenarna slå mot varandra och löven troget sitter krav på grenarna får ryggen att rysa lite smått. Man sitter mer än gärna med ett par mjukisbyxor, en riktigt tjock tröja och en varm mugg te bredvid sig. En varm säng med både duntäcke och ett x antal filtar väntar och nästan ber mig gå och lägga mig där medan min kropp har en annan vilja. Kläderna ligger utspridda över golvet precis som löven ligger på marken utanför, lampan i fönstret lyser lika troget som de blad som fortfarande håller fast vid de svaiga grenarna. Från mitt hår kommer den en lätt hästdoft och hjälmfrisyren efter ridhjälpen är fortfarande kvar, sminket sitter inte lika fint som det gjorde när jag satte på det i morse och inte heller känner jag mig lika pigg och framåt. Samtidigt jag vill sova bort dagen imorgon genom att sitta med mitt te, varma duntäcke och bara se den kalla blåsten utanför, men jag vill även ut och möta kylan och faktiskt träna och vara aktiv för att sedan komma in i värmen och känna mig förtjänad av den. Jag vet att jag kommer att dra mig till det sista beslutet när väckarklockan ringer imorgon fast min kropp säger att den inte orkar mer. Men trots allt vill jag möta allas morgonfrisyrer, allas trötta blickar, allas sega ben, allas otillfixade stil och bara skratta mig igenom dagen med de vänner som verkligen är där alltid. internatlivet är ett liv som man inte kan förklara, mer än helt jävla underbart.
Jag hör vinden fyka, musiken sjunger lite lågt och snordis ord talar med en sån positiv och älskvärd klang som man skulle kunna lyssna på i all evighet. Ibland är livet så fruktansvärt bra att man undrar om man någonsin kommer få uppleva det dåliga.
_____


17de oktober, ny elit-fest, annan outfit och annat smink men samma glada och tokiga humör.
Snordi, du är bra.

kysse, min andra hälft är ju bara så dunderbra så man inte riktigt vet vad man ska ta sig till. hon är min iallafall och förgyller mina dagar.

jag saknar fanny, kom till mig snart? Det är inte bara tråkigt att sova själv, men också jätte läskigt att möta nattens mörker själv. Därför lyser nattlampan upp rummet men fortfarande saknar jag dina ord, dina skratt och ja, din braighet. Puss på dig.