mina tankar lever ett eget liv. först vill jag släppa dig och vill inte tänka på något annat, sen nästa minut vill jag bara sitta i dina armar och höra dina andetag mot min panna.
det är ännu inte okej att jag närmar mig någon annan, min kropp, min smärta straffar mig för varje gång jag rör vid någon annan, även om det inte är med flit. smärtan är äcklig, den får mig att må dåligt. jag är tjock, jag är äcklig, att någon ens vill umgås med mig, att jag är ful, hur kan någon vilja ens prata med mig? mina tankar slår en stor svart läderpiska mot min rygg och det smärtar, fast allt jag blir tillsagt är att gå vidare. jag kan inte än, mina tankar är redo men min kropp är inte. jag vill inte ha någon annans läppar mot mina, någons hand i min, någons armar runt min kropp, någons ögon som säger att jag är allt de vill ha, någons leende som får hela mitt inre att skratta, någons fingrar som pillar i mitt hår. min tanke är klar; du är borta, du kan ha de, jag ska inte låta dig få mig när du inte är värd det. men min kropp skriker motsatsen.
jag är trött på detta, olika signaler från alla. min ork tar slut, förlåt.


hur gör ni för att orka?