du vet när man sitter och skriver brev eller kort och det som står på är: nu sitter jag här i mitt nya hem och skriver till er. jag saknar er till tusen och här är min adress om det skulle vara något.
lksom något i en känns inte rätt och något i mig saknar allt fast att jag vägrar att erkänna det. mina ögon tåras men jag vägrar låta dom rinna ner från kinden. till och med på lektion och jag kommer och tänka på något så tåras mina ögon som värsta vattenfallet, men jag håller mig till saken om att inte tårarna får rinna ner från mina kinder. jag är inte ledsen, jag mår inte dåligt, jag sätter på ett leende på läpparna och en sprudlande personlighet som ingen kan se igenom. jag räddar mig själv i knipan, men någon gång måste jag låta tårarna rinna. någongång måste jag tillåta mig själv att ligga i sängen en dag och bara må piss, jag måste tillåta mig att krypa upp i sängen och försöka gömma mig mot världen, jag måste låta någon komma in i mitt liv, jag måste tillåta folk att ge mig en hjälpande hand. någongång måste jag bara, hur jobbigt det än är. men ja, detta kommer sluta bra även fast det inte känns som det nu.

fan vad jag saknar er alla, fanfanfan. jag klarar inte vara utan er. fan.