idag på svenskan gjorde jag mitt föredrag och det gick rätt bra. jag tyckte väl att det gick sådär, men alla andra sa att det gick kanon och svensk-läraren sa att det inte fanns något att förbättra.så jag antar att jag ska vara nöjd.
detta är mitt föredrag iallafall:

Mitt förra liv.

Alla som sitter i detta rummet och som går på denna skolan sitter eller har suttit i samma sits. Och detta är inget klagomål på varken skolan eller folket här, det är bara rena tankar.

Jag hade åtta varelser i mitt liv, i en stad vid namn ystad. 5 av dessa varelser var de bästa kompisarna jag någonsin kommer att träffa, och de 2 andra är min mamma och bror och den sista är min häst Camry. Detta var mina stora runda vita pålare som höll upp mitt liv, det var dem som mitt liv kretsade runt. Det var helt enkelt dessa vackra saker som fick mig att gå upp varje morgon, att klä upp mig extra fint, att orka sminka mig, att möta dagen med ett leende. Det var dessa som fick mig att skratta fast tårarna rann ner från mina kinder, som hade en axel för mina tårar att landa på och två ben som gärna gick en omväg då jag själv var rädd och osäker. Det sägs att ett skratt förlänger livet, och vid er sida vore jag då odödlig.

Sen plötsligt med dunder och brak satt jag här. Mitt ute i ingenstans och runt mig var endast fält och folk som jag inte gav en chans att lära känna för jag trodde att jag redan hade mött världens finaste. Kanske har jag fel, kanske inte. Nu var jag inte med när mina kompisar gick på stan, festade, hittade killar, fikade, skrattade, pratade, grät, tjejmiddagar. Jag var inte längre en del av det livet och det som de satt och pratade om fattade jag ingenting av.

Mina åtta livsvarelser, pelare var nu förvunna, dom som stod i mitten i mitt liv står nu i utsidan i någon kant och bara hänger med. Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam fast jag har 300 elever runt om, aldrig har jag känt mig så vilsen fast att jag vet precis var jag befinner mig. Aldrig har jag gråtit så många tårar då jag borde skrattat som hjärtligast och aldrig har jag saknat någon innan så att mina ben viker sig. Aldrig har heller mitt liv tappat sin mening, ingen axel som längre torkar ens tårar och inga ben som går det där extra steget. På en dag, måndagen den 18 Augusti försvann mitt liv, spårlöst och jag vägrade att släppa in ett nytt.

Den enda pelare som fortfarande står stadigt upprätt och täcker mig är min häst, utan honom vore inget värt sin mening. Men en pelare orkar inte länge hålla upp hela mitt liv och samtidigt som jag desperat letar efter fler pelare vågar jag inte låta någon komma så nära och bära mitt liv.

Så här ute när chokladen har tagit slut, glädjen är som bortrövad, ensamheten kryper tätt inpå och rädslan får hjärtat att ständigt slå dubbla slag. Alla de dagar som jag inte orkar gå upp, inte orkar skratta, inte orkar spela med och leka att livet är bäst. När solen inte längre skiner, när man fryser fast man har både tjocktröja, mjukisbyxor, strumpor och täcke runt sig, när man känner sig som osäkrast. Vem får mig nu att sprudla av glädje, att känna ensamheten springa iväg, att tryggheten övertar min kropp? Vem får mig att gå upp när jag inte orkar, får mitt skratt att klinga, och som jag aldrig behövde leka spelet "lyckliga livet!" med?  Vem är solen när den inte skiner, värmen som jag behöver och vem får mig att gå upprätt med världens självförtroende och säkerhet?

Vem kan ersätta er?

Frida Svensson, Frida Kryskowski, Emily Jönsson, Emmie Nilsson, Ina Lindfors, Mamms, Bror & Camry.