min andra chans är som bortblåst. en storm tog den när jag var som gladast. han gav mig en puss, även fast den inte menade något så blev jag så ofattbart glad. jag fick plötsligt all energi i världen och mitt leende gick från öra till öra. det fanns en människa som fick mig upp i himmelriket och det var du, och du menade inte ens det du gjorde. en obetydelselös puss för dig är min värld.
att jag sabbade min andra chans är det jag skäms över, det mina tårar rinner för. för faktiskt så är det inget mer jag vill än att vara i dina armar, pussa din hals, känna din puls och leka med mina fingrar i ditt hår. hitta någon som skulle göra allt för dig. hitta någon som skulle kunna förlora skolan, sommarlovet, personens lycka, personens glädje, personens hem, personens helger, kvällar, fester, himmlen, solen, stjärnorna, allt. hitta någon som skulle offra natt och dag för dig. när du har hittat henne så säg till för jag tror fortfarande inte att det finns någon som är villig att offra allt förutom sina närmaste för dig. jag kan mista allt, för i dina armar försvinner omvärlden.
skatta åt min inlägg, håna mig på varje fest framöver, hata mig, döda mig. det enda jag ber om är dig.
koffe. jag finner inga ord.


jag är så äckligt kär i honom. aldrig ska jag låta mig själv bli såhär, men nu finns inget återvändo.

---

nu i framtiden kommer jag nog bara bygga på detta inlägget för det finns inte mer och säga. vad gör man när man har insett att det är bäst att gå vidare men att man inte kan? vad gör man när man har så ont i hela kroppen att man inte kan resa sig? benen domnar och jag känner inte vad jag står på, magen krampar, jag andas kraftigt och luften hinner inte ner i lugnorna fören den åker upp igen. mina armar är ofrivilliga för arbete, mina läppar svider så fruktansvärt. men det värsta är min hjärna, mitt huvud, mitt hjärta. jag hör hans ord, jag känner hans perfym, jag ser hans ögon, jag känner hans läppar. ja,jag borde gå vidare. men jag kan inte. jag är vilse fast jag sitter hemma i min säng så säkert.
jag är så osäker även fast jag borde vara den säkraste människan här. och om man nu har gått vilse har jag alltid fått lära mig att stanna kvar på samma ställe så kommer någon tillslut och hittar en. men nu är jag vilse, jag står här och väntar, fast jag borde gå vidare.
för en liten stund var jag som den lyckligaste människan i världen. det var mitt fel att det försvann så snabbt som det gjorde.
min kropp värker, jag har ont, jag är rädd. jag vill till bollerup och bara ligga under täcket dag in och dag ut. jag vet att jag inte kan göra det för det är förmycket som jag missar i skolan. men jag vet inte. jag är bara jag. förlåt för allt. förlåt verkligen. förlåt. Bollerup är mitt nya ställe att fly, innan var det stallet, innan det var det malmö. jag kan inte hela tiden fly, någon gång måste mina ben sluta springa? någon gång måste jag stanna och hanskas med det som händer. någon gång måste jag lära mig att gå vidare och att det finns fler armar som jag får sitta i.
lämna mig, släng mig, kasta mig, såra mig, trampa på mig, skär sår på mig och strö sedan salt på dem, låt mig gråta, slå mig, dra av mitt hår, kapa mitt ben, kapa min arm, ta all min värme, lämna all kyla, ta mina skratt, ta min lycka, ta min värdighet. du får mig ändå. för det är inte det som gör mig mest ont. det som gör mest ont är att gå själv.
 du gick fram till mig och slängde all skit i mitt ansikte sedan vände du och gick. jag stod kvar, jag står fortfarande kvar, och lika många tårar rinner nu som första minuten som du vände. jag står kvar, jag är fastklistrad.
jag ska gå vidare, vänta bara en lite tid till, det gör så fruktansvärt ont just nu.

jag är patetisk