när mörkret kryper sig fram och när skuggorna av gatulysen eller lamporna hemma kommer fram så oväntat. när skuggorna förvandlas till stora hemska monster, och i varje busken inbillar man sig att någon ska hoppa på en. när man inbillar sig ljud av skor som går efter en, och när man tittar bak fast ingen är där. när hjärtat slår dubbla slag, när ögonen flackar från sida till sida, fram och tillbaka. när benen börjar springa och när ljuden hörs starkare. när paniken växer i kroppen.
jag kan inte gå från svensson och hem, och den vägen är inte lång. när jag inte kan gå från mitt rum till toaletten för att borsta tänderna, då ser jag det som ett problem. varje kväll går jag snabbt och fasansfullt förbi soffan och skrivbordet, varje kväll är det lika skrämande att jag snabbt stänger och låser toadörren. efter det kan jag stå och vela i flera minuter om jag ska öppna, eller om jag bara ska sova där inne. rädslan över att det står en man utanför, en man som väntar på mig, skämmer mig. jag har aldrig varit rädd för mörker, nu är jag inte bara rädd, nu är jag skräckslagen.
jag kan inte gå ut på kvällen utan att prata i telefon så att jag känner att någon är med mig, jag kan inte gå runt i huset utan alla lampor tända. när jag är själv hemma måste jag ha radion på där nere, tven på här upp och musik på datan. jag är så förskräckligt rädd, och nu börjar det bli jobbigt. jag vill vara som alla andra, jag orkar inte med denna skräcken.