påminn mig, säg att detta är fel. från och med här slutar jag att ta kontakten med dig. förlåt, det är inte dig det är fel på utan mig. du har inte gjort något fel alls, men jag måste avsluta här. förlåt. jag måste avsluta innan vi ens hann påbörja något. för ni skulle påminna mig att detta inte fick hända, det fick bara inte och nu händer det. jag vägrar, jag vågar inte en gång till och därför avslutar jag det här.
om och om har jag kommit på mig själv gå och tänka på dig. jag har längtat efter att vi skulle ses nästa gång och jag vill träffa dig hela tiden. jag repeterar dina ord i mitt huvud och bilder på dig flyger fram i mina tankar. jag ler alltid, hela tiden ler jag. så fort en tanke om dig slår mig så ler jag, ett sånt där fånigt leende som ser hemskt ut, men som får en att känna sådär extra glädje.
jag är skiträdd och jag avslutar detta nu.
förlåt men mina känslor tar över mig och inte en gång till.
hejdå.

det jag stör mig på är att jag vet själv att detta inte är hejdå. jag vill att det ska vara hejdå, men om och om och om igen kommer bilderna på dig upp i hjärnan, dina ord repeteras och allt går om igen. jag ser allt i repris hundra gånger. men jag vill så gärna, men jag ska inte, jag får inte. så...