panic
fan att du har lyckats få mig att må såhär.
allt snurrar, jag vet inte var jag är, vem jag är, eller vad jag ska göra. jag kan inte läsa av mina känslor, då tårarna väller fram och inte ens mascaran kan stoppa dom. jag har inget att gråta över men ändå gråter jag. jag känner hur allt snurrar, jag känner hur tårarna väller fram, hjärtat slår hårda djupa slag, och jag känner varje hjärtslag i halsen. jag känner hur det dunkar, jag hör dunkandet eka i huvudet. jag kan inte andas, andetagen tar slut. djupa andetag men ändå känns det som om jag inte får luft. jag får panik, jag fattar inte. jag börjar sakta kallsvettas. vad ska jag göra? mina andetag försvinner. det är som en klump i halsen och inget kommer förbi den. allt stannar, blodet, andetagen, hjärtat får jobba extra. någon håller runt min hals, ett fast, ett hårt tag. jag drar bort tröjan, jag håller halsen fri men ändå är det något som hindrar luften att komma ner i mina lungor.
"emmy du duger inte" "du är dum i huvudet att du trodde att du var bra nog för honom" "du är bara äcklig, varför skulle han bilja ha dig?" "du är fan bara en tjock hora, banta då! vad fan väntar du på?" "täck allt av smink, nu. man kan ju inte titta på dig" "fyfan, du är ful och äcklig. stick här i från" meningarna, orden rubbar min hjärna. det är allt jag hör. jag hör hur äcklig jag är, samtidigt som jag kämpar för mina andetag och känner hjärtslagen i halsen. tårarna rinner som kanaler ner för mina kinder och jag drar i mitt hår. allt måste försvinna. låt mig andas, låt mitt hjärta slå vanligt, låt ögonen torka och låt orden försvinna.
fan, fan,fan. FÖRSVINN! BARA FÖRSVINN FRÅN MIG! VAD HAR JAG GJORT ER FÖR ATT NI SKA GÅ EMOT MIG SÅHÄR! JÄVLA ANDETAG, LÅT MIG ANDAS! LÅT MIG KUNNA TÄNKA UTAN ATT HÖRA ERA ORD! FAN!
du vet när man mår botten, när allt känns som skit. och när du ser något som du är riktigt rädd för, du möter din stora fobi. du vill inte se, inte tänka, bara försvinna. du känner du kroppen slutar fungera. du grips av rädsla. om du tar den känslan och multiplicerar den med 100 så får du ungefär fram den känslan jag känner nu.
det kallas panik, det kallas ångest.
allt snurrar, jag vet inte var jag är, vem jag är, eller vad jag ska göra. jag kan inte läsa av mina känslor, då tårarna väller fram och inte ens mascaran kan stoppa dom. jag har inget att gråta över men ändå gråter jag. jag känner hur allt snurrar, jag känner hur tårarna väller fram, hjärtat slår hårda djupa slag, och jag känner varje hjärtslag i halsen. jag känner hur det dunkar, jag hör dunkandet eka i huvudet. jag kan inte andas, andetagen tar slut. djupa andetag men ändå känns det som om jag inte får luft. jag får panik, jag fattar inte. jag börjar sakta kallsvettas. vad ska jag göra? mina andetag försvinner. det är som en klump i halsen och inget kommer förbi den. allt stannar, blodet, andetagen, hjärtat får jobba extra. någon håller runt min hals, ett fast, ett hårt tag. jag drar bort tröjan, jag håller halsen fri men ändå är det något som hindrar luften att komma ner i mina lungor.
"emmy du duger inte" "du är dum i huvudet att du trodde att du var bra nog för honom" "du är bara äcklig, varför skulle han bilja ha dig?" "du är fan bara en tjock hora, banta då! vad fan väntar du på?" "täck allt av smink, nu. man kan ju inte titta på dig" "fyfan, du är ful och äcklig. stick här i från" meningarna, orden rubbar min hjärna. det är allt jag hör. jag hör hur äcklig jag är, samtidigt som jag kämpar för mina andetag och känner hjärtslagen i halsen. tårarna rinner som kanaler ner för mina kinder och jag drar i mitt hår. allt måste försvinna. låt mig andas, låt mitt hjärta slå vanligt, låt ögonen torka och låt orden försvinna.
fan, fan,fan. FÖRSVINN! BARA FÖRSVINN FRÅN MIG! VAD HAR JAG GJORT ER FÖR ATT NI SKA GÅ EMOT MIG SÅHÄR! JÄVLA ANDETAG, LÅT MIG ANDAS! LÅT MIG KUNNA TÄNKA UTAN ATT HÖRA ERA ORD! FAN!
du vet när man mår botten, när allt känns som skit. och när du ser något som du är riktigt rädd för, du möter din stora fobi. du vill inte se, inte tänka, bara försvinna. du känner du kroppen slutar fungera. du grips av rädsla. om du tar den känslan och multiplicerar den med 100 så får du ungefär fram den känslan jag känner nu.
det kallas panik, det kallas ångest.
Kommentarer
Trackback
