nej, jag tillåter mig själv inte att falla men jag gör det ändå. jag trodde, men jag visste inte. om och om igen säger jag till mig själv, tro inte utan ta reda på fakta så du vet. varje gång sätter jag upp en dröm, en fantasi om hur allt kan bli utan att ha det mista lilla verklighet i det. verkligheten är inte i närheten av var min fantasi är och det är det som i slutändan får mig att falla. jag faller pladask och jag slår mig hårt, riktigt jävla hårt. varje gång. förfan emmy, lär dig av dina misstag. men aldrig att jag lär mig. nu i slutet känner jag mig så otroligt dum att jag ens tänkte tanken på dig och mig, vi, tillsammans. skrattretande ellerhur. nästan pinsamt att jag ens drömde om att du och jag kunde blir vi, att vi skulle hålla ihop och allt vad det nu innebär. haha, jag skäms. förlåt, jag ska inte hålla på såhär mer.
livet leker tills fantasin spricker. den spricker som en såpbubbla, då den nuddar marken. splash, och allt är borta. nu när man vaknat till liv och är tillbaka i verkligheten är det pinsamt att ens tanken har slagit en.
inte du, inte du, inte du.
jag gillar dig inte.
jag inbillar mig det iallafall, för om jag säger det många gånger så kanske jag uppfattar att jag inte gör det. jag ska inte gilla dig, jag vill inte gilla dig, jag kommer inte gilla dig, och jag gillar inte dig.