det är så svårt att vara glad för er skull, det är svårt att ut och festa, det är svårt att åka iväg. det är till och med svårt att se framemot etage med mina bästa kompisar. det är svårt att se alla leende och att höra alla uppmuntrande orden om att det löser sig, för jag vet att det inte gör det.
men jag klarar mig rätt bra, jag tänker inte på dig så värst mycket och smärtan är inte som innan. jag börjar så smått äta utan att må illa, utan att få dåligt samvete. jag börjar kunna titta i spegeln igen istället för att undvika den och skita i hur jag såg ut. jag börjar kunna le så smått även fast det känns falskt och inte alls meningsfullt. jag börjar inse att allt var fel, och jag börjar se alla andra. de som är bättre.
jag tycker inte om dig, jag vill bara inte släppa den härliga känslan du väckte. jag saknar inte själva dig, utan jag saknar det humöret och leendet jag fick av att se dig. jag sörjer inte över allt som du gjorde, utan över att jag ska hitta den känslan igen. igentligen är det inte dig jag är ledsen för, utan det är allt du fick mig att känna.